Till SvD.se
SvD Perfect Guide

Viggo Cavling: Nabo lyser upp Vasastans mörka delar

Viggo Cavling går på kvarterskrog och gläds åt glöden, engagemanget och vissa av rätterna.

Text: Viggo Cavling - 17 oktober 2018
Annons

För ett år sedan intervjuade jag Nick Sitbon, en av de mindre kända makthavarna i Stockholms krogliv. Han driver ett företag som köper in sprit och utbildar personal i många av stadens barer. Det har Nick bland annat gjort åt Vapiano-gruppen och Melker Andersson. Nu skulle Nick berätta om en ny kvarterskrog högst upp på Tegnérgatan. I huset där Astrid Lindgren arbetade som redaktör på Rabén och Sjögren skulle Nick öppna kvarterskrogen Nabo. I källaren skulle det bli världens coolaste bar. Tre olika ismaskiner var inhandlade för att uppnå detta mål. Jag skrev artikeln och den publicerades. Sen hände ingenting, mer än att några byggjobbare grävde i källaren.

Då och då cyklade jag förbi och möttes av mörka fönster. Jag hade nästan gett upp hoppet om den mysiga kvarterskrogen i lite hemliga Tegnérlunden, som är mest känd för sin absurda August Strindberg-staty och för att det var här Mio min Mio började sin magiska resa mot Landet i fjärran. Så plötsligt en dag i slutet av september nås jag via Instagram av beskedet att Nabo öppnat.

Annons
Annons

Med mina två barn i lådcykeln trampar jag dit en tisdagskväll och möts av en upplyst lokal. Men på den stängda dörren sitter en lapp som vänder sig till den enda gäst som bokat bord. Hen ska över gatan till Rolfs kök och äta istället. Det blir ridå, röda pizzor på Taverna Brillo och två glas vitt innan cykling hem.

Några dagar senare bokar jag bord och när min kärlek och jag nu återvänder är det halvfullt i lokalen. Efter en halvtimme är det i princip fullsatt utan att det är klaustrotrångt. Stämningen är kvarterskrog-cool. Det är många par, främst den pigga sorten utan barn. Det är killgäng som vill äta gott och tjejgäng som vill dricka fräscha drinkar. Det är åtminstone en familj i flera generationer på plats. Det blinkas med taklamporna och musiken skruvas upp och ner. Allt för att den magiska stämningen som uppstår en lördagskväll när alla har sovmorgon dagen efter ska infinna sig. När alla fått sin första drink i magen stiger sorlet och så sköljer helgkänslan in över lokalen. Alla abstrakta ord som Nick sa i intervjun realiseras framför mina ögon.

Drinkarna, den röda på rom och den gula på vodka, serveras på fat. De är väl värda sitt pris på 95 kronor. Sugröret är i dessa miljötider förstås av metall. Vi kör vidare på två glas husets vita. Vinet serveras i tre storlekar: litet glas, glas och flaska. Mycket smart.

Annons
Annons

Maten ska enligt uppgift vara i säsong och svensk. Det innebär att maten inte smakar så mycket stora delar av året. Innan kylskåpets entré i mitten på 1800-talet var all svensk föda lagringsmat. Dess viktigaste uppgift var att inte ruttna. Smaken började man bry sig om för knappt 100 år sedan. Detta ÄR svensk mat. Jag beklagar, alla ni som röstade på SD.

Vi börjar med rökt torsk, en vackert presenterad rätt med fin syra, pigg gurka och en fisk som för tankarna till skånsk ål. Väl värd sina 165 kronor. Öringen är okej, men har något blekt över sig. Det smakar inte så mycket, helt enkelt. Till huvudrätt tar jag ett anklår från den dagsaktuella tavlan på väggen. 210 kronor för en fin fågel som har både tuggmotstånd och bra drag i smakerna. Pigga grönsaker och lika god sås. Det funkar finemang med ett glas pinot noir till. Betydligt tunnare är kalv i dillsås på råraka med klickar av syrad grädde. Den torra känslan försvinner efter fem minuter när den lagom spetsiga såsen anländer.

Det är mycket mat på de gulliga tallrikarna och en huvudrätt räcker fint, precis som det ska vara på en kvarterskrog. Vill även poängtera att presentationerna är eleganta och vår servitör kunnig, vänlig och har bra energi.

Det är inte maten som gör att vi vill återvända hit, utan stämningen.

Vi avslutar med mandelpannkaka. Detta är en riktigt stabbig historia som hade gjort småländska drängar lyckliga på 1800-talet. Men vi som älskar pannacotta och crème brûlée åtta gånger av fem hade gärna sett en mer, ska vi säga
modern efterrätt. Men det är inte maten som gör att vi vill återvända hit, utan stämningen. Satsningen. Ambitionen att driva en kvarterskrog med extra allt. Nabo lyser upp en del av Vasastan som länge varit höljd i mörker.

Annons