Till SvD.se
SvD Perfect Guide
Mat & dryck

Viggo Cavling: Maten matchar inte muséet

Viggo Cavling besöker nyrenoverade Nationalmuseums restaurang och ställer sig frågande till prissättning och servisens engagemang.

Text: Viggo Cavling - 22 november 2018
Annons

Det finns bara ett ord för att sammanfatta den fem år långa och 1,3 miljarder kronor dyra renoveringen av Nationalmuseum: supersuccé. Byggnaden som såg dagens ljus 1866 har aldrig varit vackrare eller mer funktionell. Det är som om tiden hunnit ikapp museet. Det handlar både om själva byggnaden och vad som visas i den. Min analys är att människor har tröttnat på modern konst. Modernismen må ha varit viktig och rivit många murar, men nu är det gjort och vi vill titta på konst som är vacker och tror på ett högre ideal. Gud, mod eller kanske till och med nationen.

Arkitekterna Gert Wingårdh och Erik Wikerstål är ansvariga för renoveringen av Nationalmuseum – och de har släppt in ljuset i huset. 1866 fanns inte enda toalett i byggnaden och förstås ingen el. När den första muggen byggdes vet jag inte, men elen kom på trettiotalet. På sextiotalet fick man en råful tillbyggnad där bak och ventilationen satte man i taket så att inget solljus skulle komma in i ljusgårdarna. Verkstäder och personal fick utsikt mot slottet.

Annons
Annons

Nu är ordningen återställd. Ljusgårdarna har fått norra Europas vackraste glastak. I källaren finns vackra toaletter och valv, bakom dessa filtreras luften och där personalen tidigare höll till finns numera restaurangen och caféet med utsikt mot Stockholms slott. På museets entréplan flyter man omkring mellan mat, vin, entré, ljusgård med skulpturpark och museibutik. Det är som en italiensk piazza, man vill aldrig gå härifrån och det finns alltid något att titta på.

Och då är vi framme vid själva restaurangen. Krögaren och TV4-kocken Fredrik Eriksson vann upphandlingen i konkurrens med 50 andra aktörer.

Att driva museikrog är svårt. Du ska tillfredsställa busslaster med människor. Vissa har jättemycket pengar – andra tar med sig egen mat. Några stjäl kaffe – andra blir förolämpade av att de måste gå runt med en bricka. Jag har aldrig uppskattat Moderna Museets stora restaurang. Den är inte tillräckligt mysig, där går jag hellre till bakfickan Blom. Nationalmuseums stora matsal har samma problem. Den känns som en jättelik hangar. Akustiken är inte den bästa. Du beställer vid en disk och får sedan bricka och nummerskylt.

Vi sätter oss i fiket bakom matsalen. Där är det mysigare, trots att ingen plockar bort disk från borden.

Annons
Annons

Det säger sig självt att det ska serveras svensk mat på Nationalmuseum. Vi hittar en rödvinsbräserad oxbringa med rökt fläsk plus mandelpotatispure och riven pepparrot. Jag hade kokat köttet i ungefär ett dygn till på låg värme, nu är det ganska stumt och hårt. Mandelpotatis är min absoluta favorit och svamp är alltid gott. Men 235 kronor är minst en femtiolapp för mycket. Den smörstekta kummelryggen för samma summa får betydligt högre betyg. Vackraste rätten är ”falafel” på svensk gråärta och det är generöst att den går att få i barnstorlek för halva priset. Här sitter dessutom smakerna som de ska. Jag är oerhört förtjust i klargula morötter. Barnrätten pasta penne med ljusgrön kyckling- och örtsås är en mycket lam rätt, till såväl smak och textur som temperatur. Barn har sällan god smak.

Vi går vidare till fiket och plockar ut kakor och några kolor. De senare funkar alltid och jag tycker även att min mandelkaka med hallonsås är okej. Tror dock inte att Marcel Proust gett den högsta betyg, men vem bryr sig om en gammal författare? Kanelbullen är tämligen torr, få fik kan leverera pigga bullar 15 minuter före stängning.

Om jag ska fortsätta gnälla så tycker jag att personalen, ett ungt gäng som verkar ha rekryterats från Södra Latins rökruta, borde ägna betydligt mer tid till att le mot gästerna och hålla ordning i matsalen.

Jag har inte haft möjlighet att äta dagens lunch för 130 kronor, eftersom denna fyndrätt bara serveras under just lunchen.

Som jag ser det har Nationalmuseums restaurang två vägar att gå. Antingen skärper man leveransen i matsalen, på både mat och servering, eller så sänker man priset på några rätter. Annars kan det bli som på Skeppsholmen – att den bästa museikrogen ligger i en angränsande byggnad. I Moderna museets fall går man hellre till Hotel Skeppsholmens matsal. I Nationalmuseums fall kan det bli Lydmar som får en renässans.

Annons