X
Annons
X

Vidskepelsen underskattar livet och döden

Finkänsligheten har en gräns där den förvandlas till feghet, skriver Fredrik Sjöberg som varnar för en fundamentalism som ligger närmare än vi tror.

När detta skrivs råder en besvärlig översvämning i Centraleuropa. Floderna stiger och städerna dränks; regnet bara vräker ner från en blygrå himmel och när televisionen så visar vanliga människor som i fuktiga kyrkor ber till Gud om att vattenmassorna måtte hejdas, då minns jag historien om Benjamin Franklin. Ja, det finns förstås många historier om honom, men en av de dråpligare är den om hur kyrkans män vid makten på sin tid mottog hans nya uppfinning, åskledaren.
I essän "Utkast till rappakaljans morfologi" berättar Bertrand Russell med ohöljd ironi om hur prästerskapet i England och Amerika då, på 1750-talet, fördömde Franklins innovation som ett försök att lura Gud. Eftersom denne, vilket alla rätttroende visste, riktade blixten som bestraffning blott mot syndare, var åskledaren inte stort mer än teknik för skyddande av brottsling. Men Gud var, skriver Russell, situationen vuxen, och enligt framstående andans män i Boston yttrade sig detta i omständigheten att Massachusetts, där åskledare snabbt blivit populära, i stället skakades av en serie jordbävningar. Ridå.
Varför återberättas den sortens historier numera så sällan? Naturvetenskapligt skolade ateister, sådana som jag själv, brukade förr formligen frossa i referat av de dummaste passagerna i kyrkans utsiktslösa kamp mot de astronomiska, geologiska och biologiska vetenskaperna, medan vi nu med jämnmod och utan större skadeglädje förbigår händelser som den att påvestolen efter närmare 150 års betänketid slutligen erkänner biologisk evolution som en realitet. Kanhända Hampus Lyttkens helt enkelt har rätt: "Den tidigare så starkt upplevda motsättningen mellan naturvetenskap och religion har i dag i stort sett försvunnit". Om så - varför?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X