Tommy Olofsson:”Vi talar, och orden vet mer än vi”

Lars Gustafsson trodde själv att det är dikterna som kommer att visa sig ha bestående värde i hans författarskap. Blandningen av ledighet, saklighet och en ständig förundran inför den yttre verklighetens gåtfullhet gav honom en särställning i den svenska poesin.

Under strecket
Publicerad

Lars Gustafsson läser en av sina dikter på litteraturfestivalen i Berlin, 2002.

Foto: IBL
Annons

”Om det är något som kommer att återstå av mig, så är det poesin”, förklarade en gång Lars Gustafsson själv. För egen del hoppas och tror jag att det blir mer än så som visar sig vara av bestående värde. Men vad är det som är så speciellt med hans poesi? Vad ­kännetecknar den? På vilket sätt intar den en särställning och hur är den gjord? Det tål att fundera på.

Det första manuskript han sände till ett bok­förlag var en diktsamling, ”Månsångarträd”. Det var på hösten 1953. Lars Gustafsson var då 18 år gammal och flitig medarbetare i skoltidningen Gymnasisten. Där var han, knappast överraskande, den flitigaste skribenten av alla och lät inte bara publicera en strid ström av brådmoget lärda kåserier utan även en och annan egen dikt. Några av dessa tidiga dikter ingår i de utgåvor av hans samlade dikter som har utkommit alltsedan volymen ”Ur bild i bild. Samlade dikter 1950–1980” (1982).

Annons
Annons
Annons