Annons

"Vi syrier är en förlorad generation"

”I början av min konstnärsbana inspirerades jag av Yves Klein och hans filosofiska tankar. På senare år har Gilles Deleuze, Guy Debord och situationisterna blivit betydelsefulla för mig, eftersom begreppet psykogeografi är en del av min konstnärliga praktik”, säger Nisrine Boukhari.
”I början av min konstnärsbana inspirerades jag av Yves Klein och hans filosofiska tankar. På senare år har Gilles Deleuze, Guy Debord och situationisterna blivit betydelsefulla för mig, eftersom begreppet psykogeografi är en del av min konstnärliga praktik”, säger Nisrine Boukhari. Foto: Daniella Backlund

Nyligen öppnade den syriska konstnären Nisrine Boukharis utställning ”Wanderism is a state of mind” på Bildmuseet i Umeå. Inspirationen kommer från hennes eget liv, som befinner sig i ständig rörelse på grund av situationen i hemlandet.

Publicerad

Första gången jag träffade Nisrine Boukhari var för knappt ett år sedan i Wien. Då pratade hon om hur hon kände sig osedd och utanför i konstlivet, trots att hon var doktorand på konsthögskolan. Hon var förvånad över att hon inte bjöds in att ställa ut sin konst.

Nu ses vi i hennes i tillfälliga ateljé på Södermalm i Stockholm – ett stort, kubliknande vitt rum med högt i tak. I ett hörn står en soffa och vid fönstret ett skrivbord med en dator. Annars är det tomt, så när som på några fastkletade rester i golvet, från en vernissage. Och jag möter en helt annan person.

Nisrine Boukhari har varit i Stockholm i lite mer än en månad som stipendiat på Iaspis, Konstnärsnämndens internationella program. Även om hon säger att hon är stressad syns det knappast på henne. Kinderna är rosiga och hon strålar. Här har hon tre utställningar på tre månader, vilket är mer än många konstnärer skulle orka med. 

Annons

Hon ber om ursäkt för att hon är lite virrig, hon har mycket att göra och har dessutom promenerat omkring halva natten och sedan gått i affärer på förmiddagen och letat efter små klockor som hon behöver till sin stora utställning i Umeå.

– Det är svårt att veta var man ska leta när man inte hittar i en stad, men jag måste säga att jag verkligen älskar Sverige. Jag känner mig fullkomligt lycklig och säker här. Alla är så trevliga och hjälpsamma.

Nu väntar hennes separatutställning i Umeå, som hon kallar ”Wanderism is a state of mind”. 

Vad är ”wanderism”?

– Ett sinnestillstånd för människor som känner sig vilse. Det uppstod när jag lämnade
Syrien och flyttade till Wien. Jag skulle ha en utställning där, men sedan blev jag kvar,
som student. Innan det såg jag mig som en flanör. Jag reste mycket, och tyckte om att
vara på olika platser. Men jag hade alltid en fast punkt. När sedan kriget bröt ut i Syrien
började jag ifrågasätta min tillvaro där, och hur saker förhöll sig. Men jag fick inga svar,
och på samma gång började vardagslivet bli allt mer chockerande.

Hur var det att flytta från Damaskus till Wien och lämna dina syskon med familjer?

– En utmaning. När jag lämnade Syrien visste jag inte om jag skulle kunna komma tillbaka och om mitt hus i så fall skulle finnas kvar. Särskilt de första månaderna var tuffa, eftersom det inte gick att komma i kontakt med min familj. Jag var mycket för mig själv, började tänka på vem jag var, vad jag gör och varför. Mestadels gick jag omkring i staden. Jag har alltid varit inspirerad av städer i min konst. Jag försökte förstå: vad betyder den här staden, Wien, för mig? Sedan kom tanken att det bor en stad inuti oss alla, en stad som reser med oss. Det man minns från en stad, det som stannar kvar. 

Vad kan de som besöker Bildmuseet förvänta sig?

– Utställningen presenterar ett Wanderism-manifest, framför allt den konceptuella aspekten av det. Det kommer att finnas videoinstallationer, konstnärsmaterial från processen och själva manifestet kommer att vara skrivet som fragmentariska tankar på papper, utspridda i utställningsrummet. Besökarna kommer att bjudas in att aktivt ta del i utställningen, och min förhoppning är att skapa en slags mental medkänsla hos dem som vandrar mellan pappren och försöker skapa en ny ordning i den kaotiska situationen som råder. 

Mitt eget första möte med Nisrines konst var videoverket ”A letter between two cities/ Damascus - Vienna 2013”, ett slags virtuellt vykort, där bilder från Wien kombinerades med en text om Damaskus. Jag minns hur jag slogs av enkelheten i verket, hur drabbande texten var i kombination med de långsamma, poetiska bilderna. Verket skapade en samhörighetskänsla; att vi alla är del av samma värld och att ett lands krig berör oss alla.

I ”I will never get used to wait” på Hangmen Gallery i Stockholm, en grupputställning med syriska konstnärer som curerades av hennes syster Abir Boukhari, lät Nisrine en stol föra ordet.

– Vad innebär det att vänta? Och då särskilt när man är utsatt, som nu, under de svåra omständigheter som råder. Ska man vänta på att kriget ska ta slut, eller vänta på vad som ska komma härnäst i ens liv? Och vad väntar man på när allt man hade är förstört? Jag gjorde en enkel ljudinstallation med en stol. En stol väntar ju i all evighet. Så jag skrev en text om vad stolen skulle säga om vi gav den en chans att tala.

Systrarna Abir och Nisrine Boukhari grundade 2005 det första centret för samtidskonst i Damaskus, All art now. I dag är All art now en organisation som förflyttar sig med systrarna.

– Vi kom på den idén att starta All art now när jag var en ung konstnär. De verk jag ville skapa var inte lätta att få utställda, eller hitta gallerier för. Så min syster hjälpte mig, hon började intressera sig för att curera, utbildade sig i art management och liknande. Vi började även fundera kring hur vi skulle kunna hjälpa andra konstnärer. Vi ansåg att själva institutionsbyggandet var väldigt viktigt, för det existerade inte i Syrien. Det fanns bara ett fåtal gallerier, kommersiella gallerier framför allt, som ställde ut traditionella målningar och skulpturer, säger Nisrine Boukhari.  

I dag finns det, på grund av inbördeskriget, ingen konstscen kvar i Syrien. De flesta konstnärer har lämnat landet och de som är kvar ställer inte ut i Syrien. Allartnow överlever genom att vara en nomadisk plats. 

– Min syster curerar utställningar utanför Syrien, just nu går hon en utbildning på Konstfack. Hur det blir för henne sedan vet vi inte. Men sättet vi överlever kriget på har blivit synonymt med hur vi gör konst. Kanske kommer allt att gå tillbaka till det normala när kriget är över. Men det viktigaste just nu är att få vara i säkerhet och att överleva.

Har du fortfarande familj kvar i Syrien?

– Mina föräldrar är döda, men min bror och hans familj bor i Damaskus. Jag är alltid orolig för dem. Man kan vänta sig vad som helst, helt nyligen förlorade vi min kusins son när hans skola bombades. Han och många andra barn dog. Allt detta lämnar efter sig en utmattande känsla av att inte kunna koncentrera sig.

Vad tänker du om situationen i Syrien idag?

– Vi måste fråga oss vad som ska ske när kriget är slut. Inget krig varar ju för evigt! Alla pratar om hur landet ska byggas upp igen rent fysiskt, men den största utmaningen blir att bygga upp oss som människor. Vi är en förlorad generation.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons