Annons

Susanne Wigorts Yngvesson:Vi sprattlar i ett garn av rädslor

Vi lever i en rädslans kultur och överallt tycks vi se nya faror. Men varför är vi rädda och för vem? Sociologen Zygmunt Bauman och filosofen Lars Fr H Svendsen går på varsitt håll på djupet i ett samhälle vars medborgare är på väg att bli handlingsförlamade.

Under strecket
Publicerad

Vi lever i en rädslokultur

Foto: Hasse Holmberg/TT

Vi lever i en rädslokultur

Foto: Hasse Holmberg/TT
Vi lever i en rädslokultur
Vi lever i en rädslokultur Foto: Hasse Holmberg/TT

Vi är rädda. Kvinnor, föräldrar, bilister, pensionärer och många andra är rädda. Överallt finns det faror som lurar. Hot mot vår hälsa. Hot mot vår trygghet. Hot mot hela världens fortlevnad. Det har sagts och undersökts ett flertal gånger: vi lever i rädslans kultur. Trots en materiell välfärd, där vi västerlänningar shoppar som aldrig förr, och trots en god folkhälsa. Psykologen David Eberhard har diagnostiserat svenskarnas folksjukdom. I boken ”I trygghetsnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet” (2006) beskriver han oss svenskar som trygghetsnarkomaner. Vi är så rädda för risker att vi blir nästintill handlingsförlamade. Ett exempel är debatten om obligatoriska ­cykelhjälmar. Den allra största delen av den vuxna befolkningen känner till vilka risker det bär med sig att cykla utan hjälm. Men kunskap är inte tillräckligt enligt tillskyndarna för en lagstiftning. Det behövs ett politiskt beslut som reglerar männi­skors ansvarstagande – eftersom det uppen­barligen finns en och annan som cyklar utan hjälm trots riskerna. Försvararna av en sådan lagstiftning vill curla hela befolkningen och förstorar hotbilderna för att vinna debatten, resonerar Eberhard.

Annons
Annons
Annons