Annons
X
Annons
X
En kvinna lägger ner blommor utanför synagogan i Köpenhamn.
En kvinna lägger ner blommor utanför synagogan i Köpenhamn. Foto: LEONHARD FØGER/REUTERS

**Blommorna vid attentatsplatserna **i Köpenhamn har ännu inte vissnat, men redan hör jag röster varna för att vi inte får reagera överilat. I P1 hör jag Aftonbladets Anders Lindberg varna för åtgärder (15/2). Han säger att övervakning kan bidra till terrorgruppers rekrytering.

Jag kan komma på många argument mot övervakning, gudarna ska veta att jag inte är någon vän av integritetskränkningar. Men skulle någon alltså bli så sur på, tja, FRA att man utan vidare ansluter sig till IS? Jag vill nog se lite belägg innan jag tror på det.

Över huvud taget vänder jag mig emot det slentrianmässiga varnandet. Att åtgärder diskuteras är inte detsamma som att hysteri har utbrutit, vilket gärna antyds. Men, att fundera på vad som kan göras för att förhindra och stävja terror är inte alarmism. Visst kan vi göra förnumstiga krumbukter kring hur risken att själv råka ut för ett terrordåd är statistiskt sett yttepytteliten, men människan är lyckligtvis så empatiskt beskaffad att hon oroar sig inte bara för sin egen livhank, utan också för andras. Inte bara vill vi undvika att dö själva – vi önskar också att våra tidningsredaktioner, våra kollektivtrafiksresenärer, våra heliga rum och byggnader och våra museibesökare ska slippa dödliga attacker.

Annons
X

**Ja, jag säger ”våra heliga rum”. **En synagoga är förvisso inte min heliga plats, men attacker mot religiösa platser i mitt samhälle är ett angrepp också på mig och de friheter och rättigheter jag håller högt. När mina medborgare görs till terrormål bara på grund av vilka de är, är det också min angelägenhet.

Det är viktigt att hålla fast vid den, gemensamheten. Diskussionen efter terrordåden blir snabbt specifik och smått teknisk, vilket får en alienerande verkan. När tidningsredaktioner och konstnärer angrips diskuterar vi hotet mot yttrandefriheten. När judarna görs till måltavlor pratar vi om antisemitismen. Det är förstås både rätt och rimligt att vi diskuterar det specifika och utformar skydd och insatser därefter. Men vi får inte glömma vi:et. Vi behöver vi:et.

Vi mot dom. Vi:et mot de krafter som vill stänga, tysta och döda.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **”Det vilar ett ansvar på judar **och muslimer”, skriver Göran Rosenberg i Expressen (16/2). Artikeln är ett försök att motarbeta bilden av Europa som en plats där judar inte längre kan leva. Men det är ju helt meningslöst att uppmana judarna själva att ta itu med detta. Judarna kan inte tala terrorister till rätta. Judar skapar inte den utsatthet som gör att allt fler flyttar till Israel. Det är inte Benjamin Netanyahus ord som sprider skräck, utan faktiska terrordåd.

    Nej, ansvaret vilar inte på Europas judar. De kan inte peppa sig ut ur det här. Ansvaret vilar på de europeiska judarnas med-medborgare – alla vi som är deras grannar och vänner. Det är vi som ska göra troligt att Europa kan vara ett tryggt hem också i framtiden.

    Annons
    Annons
    X

    En kvinna lägger ner blommor utanför synagogan i Köpenhamn.

    Foto: LEONHARD FØGER/REUTERS Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X