X
Annons
X
Krönika

Erica Treijs: Vi minns politikerna som inte höll tungan rätt i munnen

Publicerad

**Hur blir man sedd **av sin omvärld och i förlängningen ihågkommen? Förvisso en existentiell frågeställning, men inte alls uppkommen av rosérus i grillos eller evighetslånga samtal under en aldrig slocknande sommarhimmel. Istället en utgångspunkt i en bok som fyllt mina tankar de senaste dagarna: Claire Messuds ”Kvinnan på övervåningen”. Det är en berättelse om vrede och förspilld mänsklig kraft. Om att alltid göra de ”rätta valen” som i förlängningen gör själen till ett intorkat skrutt.

Att exempelvis vårda sin sjuka mamma i flera år och därefter ringa pappa varje dag efter mammans död, men att samtidigt drömma om något helt annat. Och sedan förlora kontrollen. Eller förståndet. Redan på första sidan får vi veta att hon på sin gravsten hade velat pränta med stora bokstäver: ”FAN TA ER HELA BUNTEN”. Hon lever med yttre ordning och inre kaos, men utför aldrig någon extrovert protest, utan har fullt upp med martyrens torra evighetslånga vissnande.Språket är magnifikt, den underliggande vreden ger vardagligheterna djup. ”Min mor var hemmafru och rökte cigaretter och kläckte idéer.” Men eftermälet är desto grumligare. Vad hade egentligen stått på hennes gravsten?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X