Annons
X
Annons
X
Litteratur
Reportage

"Vi måste kunna skriva om Facebook"

Mobiltelefoner som tappas bort eller laddas ur. Handlingar som måste förpassas till 1980-talet för att slippa handskas med sociala medier. Varför har samtidslitteraturen så svårt att handskas med ny teknologi?

Den som skriver samtidslitteratur måste kunna hantera sådant om i stort sett alla människor använder – smarta mobiltelefoner och sociala medier – tycker författaren Jack Hildén.
Den som skriver samtidslitteratur måste kunna hantera sådant om i stort sett alla människor använder – smarta mobiltelefoner och sociala medier – tycker författaren Jack Hildén. Foto: Adam Wrafter

Noora sitter och pratar med de andra i tjejgänget när hon får ett textmeddelande av William, som vännen Vilde är kär i. För att kompisarna inte ska se håller Noora handen över mobilen. Men för oss visas texten i en ruta på tv-skärmen, så att vi får följa båda verkligheter parallellt: vännernas samtal och Nooras kamp för att dölja sina allt starkare känslor för William.

Den populära tv-serien ”Skam” har inte bara fått folk från hela världen att vilja lära sig norska, utan har också lyckats skildra modern teknologi och sociala medier på ett realistiskt sätt. Några av seriens bästa scener utspelas i det gränsland mellan fysisk och virtuell värld där många av oss i dag lever våra liv.

2016 använde 93 procent av alla svenskar internet, och av dem använde 71 procent Facebook. Fyra av fem äger en smart mobil. Men den som läser de senaste årens kritikerrosade skönlitteratur får förmodligen en annan bild. Många av böckerna utspelar sig i en internetlös dåtid. I de böcker som utspelar sig i samtiden kan en mobil eller ett sms skymta förbi, men har sällan någon betydande del i handlingen.

Annons
X

– När jag har skrivit sådana scener har jag tänkt att det är både svårare och tråkigare, eftersom det är svårt att gestalta exempelvis en långsam sms-konversation på ett sätt som är kul att läsa. Alla ”hon tittade på skärmen” eller ”hon tryckte på skicka” eller ”telefonen pep” – säger man ens att den piper? Plingade? Vibrerade? Har hon i sådana fall stängt av ljudet? Varför då? Måste det förklaras? – det är ju jättetråkigt, skriver författaren Therese Bohman i ett mejl om sin senaste roman, Augustprisnominerade ”Aftonland”.

Hon är inte ensam om att fundera över hur och i vilken mån dagens mediebeteende ska skildras. I ”Här och nu: Brev 2008–2011” skriver Nobelpristagaren JM Coetzee till vännen Paul Auster att: ”Du säger att du är helt beredd att skriva romaner där folk går omkring med bärbara elektroniska apparater. Jag måste säga att det är då inte jag. Längre än till telefonen sträcker jag mig inte i en bok, och då med motvilja …” om människor (’romanfigurer’) ständigt ska prata med varandra på avstånd måste man utelämna ett helt register av mellanmänskliga tecken och signaler, verbala och ickeverbala.

Också författaren Jack Hildén erkänner att han haft en negativ inställning till att gestalta teknologi och sociala medier. Ändå kretsar hans i höst kommande roman ”God och opåverkad” kring dejtingappen Tinder.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Bara för att man träffas via Tinder så är det inte någon helt ny umgängesform. Det är fortfarande två människor som ses.

    – Tidigare har jag varit försiktig med att nämna varumärken eftersom jag tycker att det ser så fult ut. I det här fallet bestämde jag mig för att strunta i det för det fungerade bra i min text. Den sortens tillfälliga möte som Tinder ofta innebär blev en tillgång för romanen.

    – Men jag har försökt att inte göra plattformen till någon stor grej. Bara för att man träffas via Tinder så är det inte någon helt ny umgängesform. Det är fortfarande två människor som ses.

    Precis som Therese Bohman tycker han att svårigheten med att inkorporera ny teknologi till stor del handlar om språket. Hur skriver man om Facebook eller Twitter utan att nämna plattformens namn? Om man ändå gör det, måste det ha stor bokstav? Kan man skriva att någon kollar på kartan, även om man med det menar en karta på telefonen?

    – Den sista meningen i min bok skrev jag om 20 gånger och den hade just med datorer och telefoner att göra. Det är något med det språket som är så konkret och abstrakt samtidigt. Ett typiskt sociala medier-ord som ”event” till exempel. Helst har jag velat undvika sådant. Samtidigt är det konstigt att inte skriva om något som är en så stor del av människors liv i dag.

    En författare kan förstås välja att inte skriva om sociala medier. Det finns trots allt folk som klarar sig bra utan vare sig Facebook eller Instagram. Men att låta en huvudkaraktär sakna mobiltelefon? Där börjar gränsen gå för vad som känns trovärdigt. Att vi alltid är nåbara innebär problem, inte minst för spänningslitteraturen. Efter sekel av långsamt brevskrivande och decennier med fasta telefoner står författarna inför något nytt.

    – Jag kan se att många famlar lite. Framför allt i upplösningar av spänningsromaner. Nästan alla låter huvudpersonen tappa mobiltelefonen, eller vara någonstans där det inte finns täckning. Men om några år kommer det att finnas täckning överallt. Det kommer inte att vara en hållbar lösning, säger Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts förlag som ger ut Jack Hildéns roman.

    Ett annat knep är att förlägga handlingen till en annan tid. Håkan Bravinger har vid ett par tillfällen varit med att backa en familjeroman till 1980-talet just av det skälet. En bra bit in i skrivprocessen har författaren i fråga märkt att dramaturgin inte fungerar när folk alltid är kontaktbara.

    – När du hela tiden måste begränsa historien genom att påpeka att ”hon var aldrig på Facebook” eller ”hon hade ingen smartphone” blir det tills sist sökt. Den litteratur som får mest uppmärksamhet i Sverige i dag är den realistiska litteraturen, och om du då inte kan hantera sociala medier så får du ett problem. Flyttar du tillbaka historien 20 år så har du löst det problemet.

    – När jag tänker på det… jag jobbar nästan bara med historiska romaner nu. Det kanske säger någonting.

    Tekniska paradigmskiften har alltid oroat, och inspirerat. Tåget, telefonen, radion och tv:n innebar alla nya sätt att förhålla sig till omvärlden och krävde att införlivas i skönlitteraturen. I början på 90-talet skrev David Foster Wallace en uppsats (”E unibus pluram: Television and US fiction”) där han uppmanade amerikanska författare att hitta sätt att skildra tv:s betydelse i vardagslivet. Han skriver att han genomled ett seminarium med en ”grå eminens” som försökte övertyga klassen om att den litterära berättelsen alltid undflyr det som försöker datera den, för all seriös fiktion måste vara tidlös. När eminensen pressades på att han själv skrev om bilar och elektriskt upplysta rum svarade han att han med datering menade trendig populärkultur – och förlorade då sina elevers öron. Är synen på god litteratur som tidlös bara ett tecken på att man tappat kontakten med sin samtid? Eller kan det finnas en poäng med att vara försiktig med alltför tydliga tidsmarkörer? Det tror Sara Bergmark Elfgren, som tillsammans med Mats Strandberg skrev den populära trilogin om häxorna i Engelsfors.

    – Om ”Cirkeln” kommit några år tidigare och vi hade skrivit jättemycket om hur de avvänder Lunarstorm så hade det känts jätteute några år efter, och i dag hade ingen vetat vad det var. Då är det bättre att prata mer allmänt om sociala medier, flöden och bilder.

    Författaren Sara Bergmark Elfgren använder sig gärna av de möjligheter som uppenbarar sig med ny teknologi, exempelvis för den som är olyckligt kär och ständig kan övervaka sitt kärleksobjekt. Foto: Lars Pehrson

    När de började skriva trilogin hade smarta telefoner ännu inte slagit igenom brett bland unga. Bloggar var fortfarande stora och youtubare ett relativt nytt fenomen.

    – Vi var väldigt medvetna om att vi befann oss i ett skede där utvecklingen gick snabbt och hade också hunnit uppleva att folk övergav plattformar som till exempel Myspace. Därför var vi försiktiga med att skriva in särskilda namn och backade snarare än försökte hålla oss i framkant. Man vet aldrig medan det pågår om något är en fluga eller kommer att finnas kvar.

    Just nu skriver hon en bok i samma genre, fantasy i realistisk miljö, och här kommer sociala medier att få betydligt större utrymme än i Engelsforstrilogin. Dels för att de i dag är närvarande på ett annat sätt, men också för att hon själv känner sig mer bekväm med att skriva om dem.

    – När du ringde satt jag och skrev om en person som försöker analysera hur en annan person mår genom att titta på ett bildflöde. Men jag skriver fortfarande inte namn på plattformar. Det är beteendet som är intressant. Och med sociala medier följer det en massa nya situationer att utforska.

    Ett annat utvecklingsområde är skräcken, som tidigare nämnts haft vissa problem med att följa med i den digitala utvecklingen. Sara Bergmark Elfgren skrev manus till kortfilmen ”First like” (2016), där det visar sig ödesdigert att vara för ivrig med gilla-fingret. Tillsammans med Mats Strandberg arbetar hon just nu på ett filmmanus, baserat på hans skräckroman ”Färjan” (sommarföljetong i SvD Kultur 2015). Boken hör visserligen till den litteratur som måste förklara bort mobiltelefoner för att handlingen ska fungera – det är lätt att slå ut täckningen på havet.

    – Men även om man inte kan ringa eller sms:a så kan man fortfarande filma och fotografera. Och vad händer när täckningen kommer tillbaka och bilderna från färjan börjar nå ut till omvärlden? Här kan man använda sig av teknologin för att skapa något nytt och verkligt skrämmande som ger en känsla av här och nu, säger hon.

    Vissa klassiska berättarscenarier har gjorts omöjliga, men i stället har det kommit nya teman att utforska. Som att våra liv i dag utspelas lika mycket i den virtuella som i den fysiska världen. I Lyra Kolis (fd Ekström Lindbäck) ”I tiden” (2016) rör sig huvudpersonen Christoffer mellan nätplattformar och verkliga platser med känslan av att han lever med ett avstånd till livet. Ett annat exempel är Tao Lin som med ”Taipei” (på svenska 2016) beskrivits som en Kafka för Iphone-generationen, med huvudpersonen Paul som ett porträtt av den desillusionerade internetmänniskan. Tydligast är ändå den dystopiska serien ”Black mirror” som gestaltar biverkningarna av den beroendeframkallande teknologin. De svarta skärmarna vi umgås med dagligen symboliserar oändliga möjligheter av kontaktskapande, men i slutändan är det enda som möter oss speglingen av vår egen tomma blick.

    Mitt ute i ingenstans tappar mobilen täckning - eller? Det blir allt svårare att på ett trovärdigt sätt förklara bort mobiltelefonerna ur handlingen. Foto: Emma-Sofia Olsson

    Håkan Bravinger tycker sig också ha sett hur det nya mediesamhället förändrat vår förmåga att ta till oss berättelser, vilket i sin tur möjliggjort nya berättarmönster. Tv-serier med mängder av olika karaktärer och handlingar, längre och mer invecklade filmer och ickelinjära strukturer i dataspel har gjort att vi klarar av att hålla flera bollar i luften samtidigt och kan ta till oss mer avancerade historier.

    – Sociala medier gör parallella handlingar möjliga på ett helt nytt sätt. Det är precis det som ”Skam” gör så snyggt – har flera pågående processer i en och samma scen. Det tror jag absolut att romanen också kan använda sig av, säger Håkan Bravinger.

    – När man pratar om att få in sociala medier i litteraturen tänker man lätt att romanen ska bli till något annat än vad den är. Att den ska inkludera länkar att trycka på, vara interaktiv och icke-linjär, ha alternativa slut. Det blir lätt överdrivet. Däremot tror jag att romanen kan införliva sociala medier i sin gamla hederliga form, och att det kan bli hur intressant som helst.

    Annons

    Den som skriver samtidslitteratur måste kunna hantera sådant om i stort sett alla människor använder – smarta mobiltelefoner och sociala medier – tycker författaren Jack Hildén.

    Foto: Adam Wrafter Bild 1 av 3

    Författaren Sara Bergmark Elfgren använder sig gärna av de möjligheter som uppenbarar sig med ny teknologi, exempelvis för den som är olyckligt kär och ständig kan övervaka sitt kärleksobjekt.

    Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 3

    Mitt ute i ingenstans tappar mobilen täckning - eller? Det blir allt svårare att på ett trovärdigt sätt förklara bort mobiltelefonerna ur handlingen.

    Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X