Annons
X
Annons
X

”Vi måste kunna ge något slags hopp för asylsökande”

Migrationspolitiken måste ändras så att bemötandet av barn på flykt kan leva upp till det rykte som Sverige har som förebild för barns rätt till skydd. I nuläget far både barn, ungdomar och även personalen mycket illa, skriver psykologen Annicka Lang.

Svenskt flykting­mottagande
Det sliter sönder de professionella att se sina unga fara alldeles för illa i vår egen hantering, skriver artikelförfattaren.
Det sliter sönder de professionella att se sina unga fara alldeles för illa i vår egen hantering, skriver artikelförfattaren. Foto: Jessica Gow/TT

DEBATT | FLYKTINGPOLITIKEN

För alla som arbetar med människor i djup kris eller med svåra psykiska trauman behövs löpande stöd och stöttning. De svåra, outhärdliga historier som berättas, vidriga förhållanden och ohyggliga umbärande skapar sår, även hos dem som har som yrke att bära.

Den migrationspolitik som tidigare förts i Sverige, gjorde att detta bärande var uthärdligt. Relationer kunde skapas med en gemensam känsla av hopp. Ibland kunde väntan bli lång i ett asylärende eller då nära anhöriga skulle få besked om uppehållstillstånd, men det gick oftast att förstå och vägleda i beslut. Vi som arbetade med ensamkommande fann styrka i vår regerings humanistiska hållning, och även om det fanns svårigheter att bemästra var sällan maktlöshet den överväldigande känslan, utan vi kunde alltid förmedla hopp. Hopp till de som inte hade något och som behövde det mest.

Sedan den nya migrationspolitiken införts är denna möjlighet borttagen. Jag har i många år arbetat med att handleda, utbilda och leda boende/behandlingspersonal och har sett en oerhört negativ förändring. Att möta en människa i kris förutsätter att man skapar en relation. Att dela en annan människas värld en liten stund förutsätter också en relation. För att kunna ha ett bra mottagande behövs relationsskapande professionella. Professionella som är experter på att med oändligt tålamod stå beredda att möta en människa i sorg och förtvivlan, och dela dennas svårigheter en stund.

Annons
X

Det sliter sönder relationsskapande professionella att se sina unga fara alldeles för illa i vår egen hantering. Ungdomar flyttas runt, ställen öppnas och stängs, skolor byts ut och tas bort. Löften ges och tas bort. Precis raka motsatsen till ett gott omhändertagande av en människa i kris.

Vi ser boendepersonal som långsamt utarmas, som slits itu av varje godtycklig åldersuppskrivning och varje obegripligt avslag. Det går inte att förstå varför den ene pojken får ansökan avslagen och den andre får uppehållstillstånd. Vi ser att unga ständigt skrivs upp i ålder, från 17 år och 9 månader till 18,3 år och ingen förstår varför. Vi ser att asylintervjun fördröjs tills ungdomen är över 18 trots att personen har fått vänta i över ett år. Vi lever med ungdomar som skall avvisas till länder som de aldrig besökt, till städer de aldrig varit i och där de inte känner någon alls. Vi möter unga som inte ser någon enda framtid i de förhållande som de nu skall möta. Vi ser unga människor sargas i takt med att deras hopp grusas. Vi ser personal som inte längre har något hopp kvar att ge.

Nya rapporter som publiceras kring barn på flykt i dagens Sverige visar en stark psykisk ohälsa hos dessa barn och unga. Vi vet att det finns unga som inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv i förtvivlan. Den ensamheten måste vara ohygglig. Och för de professionella runt dessa unga växer känslan av maktlöshet.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Migrationspolitiken måste ändras så att bemötandet av barn på flykt kan leva upp till det rykte som Sverige har som förebild för barns rätt till skydd. Vi måste ge de professionella runt dessa ungdomar tillbaka sin känsla av att kunna göra något bra för de utsatta barnen, som yrket ändå är till för. Vi måste få tillbaka starka vuxna så att de orkar bära de ungas förtvivlan och förvandla förtvivlan till hopp. Det finns inget annat sätt att vända den psykiska ohälsan hos dessa asylsökande unga än att ånyo skapa ett humanistiskt mottagande, där den enskildes behov av skydd är det som styr bemötandet. En amnesti för dessa ungdomar är inte bara nödvändig utan också helt självklar för ett land som påstår sig vara för barns rätt.

    Annicka Lang

    leg psykolog, handledare, doktorand vid Linköpings Universitet

    Annicka Lang Foto: Privat
    Annons

    Det sliter sönder de professionella att se sina unga fara alldeles för illa i vår egen hantering, skriver artikelförfattaren.

    Foto: Jessica Gow/TT Bild 1 av 2

    Annicka Lang

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X