Annons
X
Annons
X

Peder Thalén: Vi lever i tvivlets tidevarv

LIVSÅSKÅDNING. Religionens roll i samhället har förändrats de senaste 100 åren. Från att ha varit självklart närvarande frågar vi oss om Gud finns. Men nu ifrågasätts även sekulariseringsideologin och vi söker efter andlighet.

Gud har på sistone blivit oförutsägbar. För bara några decennier sedan rådde konsensus bland sociologer om att gudstron på sikt skulle dö ut eller fortsätta marginaliseras i vår del av världen. Det var populärt att tala i termer av ”avkristning”. Men denna konsensus inom vetenskapen är under upplösning. Idag hopar sig i stället frågetecknen. Att någonting har hänt med gudstron de senaste århundradena i västvärlden och att någonting kommer att hända är klart. Men vad?

Den kanadensiske kulturfilosofen
Charles Taylor har med sin senaste bok
A Secular Age (Belknap Press, 896 s) tagit sig an frågan om religionens plats i samhället. Även tidigare har detta ämne stått i fokus för hans tänkande. Men denna gång har han överraskat sina kolleger med ett mastodontverk som genom sin mångsidighet överträffar det mesta som skrivits inom detta ämne. Han bekräftar i boken vad merparten av alla religionssociologer hela tiden ansett, nämligen att det skett en stor omvälvning de senaste 100 åren. Men han hävdar samtidigt att den förändring som faktiskt ägt rum ligger på ett plan som sociologer ofta förbisett. Detta sammanhänger med att sociologer mestadels söker efter generella, enhetliga förklaringar som, i motsats till Taylors egna undersökningar, inte tar hänsyn till den historiska verklighetens komplexitet.

I länder där den etablerade religionen kraftigt försvagats fortsätter många att fråga efter Gud: Finns Gud? Vad menas med Gud? Vilken Gud? Vi är benägna att tänka att människor i alla tider gått omkring och burit på sådana frågor. Att livet, den blotta existensen, tvingar fram dem. Men denna bild av vår situation är enligt Taylor felaktig. Vårt allmänna och distanserade sätt att ställa dessa frågor är historiskt unikt.

Annons
X

Före upplysningsepoken hade frågorna om Gud en helt annan karaktär: Kan min son undgå helvetet? Är min botgöring tillräcklig? Varför lät Gud ladan brinna upp? Hur skall vi få slut på djävulens härjningar i byn? Frågorna var till sitt innehåll bestämda av ett kristet ramverk, som hade en självklar roll. Gud var inte en hypotes utan närvarande i känslor av glädje och rädsla, förhoppningar och förtvivlan. I de breda folklagren, till skillnad mot eliternas kultur, fortsatte detta omedelbara sätt att förhålla sig till Gud att leva kvar på en del platser i Europa ända in i modern tid.

Den kulturella förskjutning Taylor talar om, och som har omdanat betingelserna för hur vi idag kan tala och tänka kring Gud, är när detta kristna ramverk börjar brytas upp. I slutet på 1600-talet börjar det uppstå alternativa förhållningssätt till verkligheten, där det kristna inslaget tunnas ut (deism) eller, vilket hör till en något senare fas, helt ersätts med annat (naturalism, ateism). Det är denna förändring, att det kristna livsmönstret förlorar sin självklara roll, som möjliggör det perspektiv på tillvaron där frågor av typen ”Tror du på Gud?” kan framstå som naturliga.

När vi idag funderar över Gud kan vi inte välja bort dessa nya kulturella betingelser, utan de hör till vår ofrånkomliga bakgrund. Vi måste, inskärper Taylor, utgå från mångfald, att min egen livshållning endast kan vara en bland många andra tänkbara. Även om jag själv inte hyser några tvivel kring dess riktighet, kan jag inte vara omedveten om att många andra omdömesgilla personer, kanske i min närhet, gör det. Vårt kulturella rum präglas alltså av ett slags förlorad oskuld. Forna tiders säkerhet rörande svaren på livsfrågorna, som berodde på en omedvetenhet om tänkbara alternativ, är inte längre möjlig. Vi lever i tvivlets tid.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Uppbrottet från den kristna livsformens självklarhet har berett marken för en försvagning av gudstron. Men det är inte detta uppbrott i sig som lett fram till vad många tidigare tolkat som en process av avkristning i västvärlden, att religionen lämnat det offentliga rummet och att flertalet människor tappat den vardagliga kontakten med den organiserade religionen. Här är det helt andra faktorer, menar Taylor, som varit avgörande. Den främsta är kanske framväxten av gångbara alternativ till den kristna tron. Det mest inflytelserika utgörs av en sekulär humanism där målen för människans livssträvan definieras i helt inomvärldsliga termer. Denna livssyn står i motsats till den kristna tanken på ett högre livsmål inför vilket vi kan, om det är nödvändigt, för allas bästa behöva offra livets goda.

    En annan viktig faktor ligger på ett ideologiskt plan. Uppkomsten av alternativ till det kristna förhållningssättet har beledsagats av en allmän framstegstro där religionen förknippats med ett primitivt tänkande. Den har uppfattats stå i motsatsställning till ”utvecklingen”. Många ledande tänkare från 1800-talet och framåt har i enlighet med detta synsätt – sekulariseringsideologin – betraktat religionen som en kulturell rest, som kommer att fortsätta krympa. Även många av de vetenskapsmän som tidigare studerat religionens roll i samhället har varit färgade av samma kultursyn.

    Det sekulära rum vi nu lever i, vilket inte minst gäller ett land som Sverige, domineras i hög grad av en profant inriktad humanism i symbios med en kvarvarande framstegstro där religionen förpassats till det förflutna. Enligt Taylor står vi dock inför ett nytt uppbrott, där såväl sekulariseringsideologin som dess andliga partner, den sekulära humanismen, får finna sig i att bli utsatta för samma kritiska uppgörelse som tidigare den nedärvda religionen.

    Flera faktorer samverkar till att den sekulariseringsideologi, som tidigare omgivit religionens reträtt med en glans av framsteg, nu själv befinner sig på tillbakagång. När denna ideologi väl blivit medveten för oss och därmed upphör att vara en självklar kulturell förutsättning, kan vi förhålla oss friare och mer kritiskt till den. Redan genom att hamna i ett fält av valbara åskådningar börjar den tappa sitt företräde, det vill säga den försvagas inifrån av den pluralism i samtiden som tenderar att underminera alla absoluta anspråk.

    Den kritik, från såväl filosofer som en del religionssociologer, som denna ideologi blivit föremål för har varit massiv. Här är Taylor inte först på plan. Hela idén om en linjär, närmast oundviklig utvecklingsprocess, som skulle utmynna i religionens försvinnande eller en permanent avmattning påminner om marxismens historiska materialism där företrädarna för denna historiesyn redan i tanken ansåg sig kunna skåda historiens slutmål – det klasslösa samhället. För postmodernt sinnade filosofer är sådana metaberättelser, med deras anspråk på att äga ett facit över historiens utveckling, en intellektuell styggelse.

    När människor tolkar tillvaron utifrån den typen av allmänna föreställningar får de lätt en absolut karaktär. Det är bara en tidsfråga innan det nya tillståndet skall uppenbara sig. Men när man väl upphört att tro på sådana idéer ter de sig inte i första hand som falska utan som rena fantasiskapelser. Och sekulariseringsideologin har alltmer börjat få karaktär av en sådan drömvärld. Vad som underlättat denna omvärdering är Berlinmurens fall. Den markerar inte enbart slutet för marxismens samhällsvisioner. Genom inflödet av gammal och ny religiositet i det forna sovjetväldet, raserades också den traditionella sekulariseringstankens anti-religiösa utopi.

    Den kritik som hårdast drabbar sekulariseringsideologin är emellertid inte av filosofisk natur utan handlar om fakta. Historiskt arbetande religionssociologer som David Martin har visat att idén om en linjär process där religionen gradvis trängs ut av moderniseringsprocessen inte stämmer med verkligheten. Det finns ingen nödvändig motsättning mellan religion och tekniskt/socialt framåtskridande. Man behöver inte peka på förhållandena i USA eller hur kristna rörelser går starkt framåt i Asiens utvecklingszoner för att inse detta faktum. Det går även att ge ett flertal exempel på europeisk mark hur religionen, när den väl anpassat sig till nya samhälleliga omständigheter, återvänt med ny kraft. Taylor, som ansluter sig till Martins synsätt, lyfter bland annat fram den metodistiska väckelsen under industrialismens genombrottstid i 1700-talets England och den höjdpunkt som katolicismen når i Frankrike runt 1870.

    Vill vi ta lärdom av det mönster som framträder i historien skall inte religiös förändring förstås linjärt utan cykliskt. Om vi ser på kristendomen har den, vilket inte minst Martin argumenterat för i flera skrifter, uppträtt i olika historiska skepnader som genomgått en livscykel av expansion och avmattning. För religionssociologins vidkommande innebär detta perspektivskifte att mätningar av religionens ställning, som fokuserar på tillbakagång eller ökning, förlorar en del av sin poäng. Den intressanta frågan blir i stället på vilket sätt religionen reorganiserar sig under nya kulturella villkor. Taylors stora bidrag till religionssociologisk reflektion är just analysen av dessa villkor.

    Men han komplicerar också religionsforskningen genom att vilja dra en gräns för det rent vetenskapliga tänkandet. Även om det går att montera ned sekulariseringsideologin med hänvisning till historiska fakta, så innebär det inte att vi kan finna en helt och hållet neutral ståndpunkt utifrån vilken vi kan bedöma religionens roll i det framtida samhället. Sådana bedömningar måste alltid, enligt honom, vila på förutfattade meningar som handlar om vår egen inställning till religionens värde och betydelse för människan.

    Det förhållande att den från upplysningstiden nedärvda sekulariseringsideologin börjat ge vika på flera plan, gör det meningsfullt att tala om ett postsekulärt Europa. En del tyska religionsforskare har redan tagit konsekvenserna av denna insikt och föreslagit att ordet ”sekularisering” skall bytas ut mot ordet ”pluralitet” i vetenskapliga sammanhang. Men vad blir konsekvenserna på ett samhälleligt plan? En sådan är att den profana humanism, som kan sägas ha ersatt ett religiöst förhållningssätt till tillvaron, förlorar en del av sin självklara ställning. Den kan inte länge betraktas som en slutstation, ”vad som blir kvar” när människan kastat av sig äldre tiders religiösa ok. Tvärtom framstår den som tillfällig, en produkt av en frigörelsefas från en viss historisk utformning av religionen.

    Med dessa avslutande frågeställningar är vi nu inne på det oförutsägbaras område, på de frågor som inte kan besvaras utan ett personligt ställningstagande. För Taylor, som är katolik, är de inneboende begränsningarna i den profana humanismen uppenbara. Den kan inte härbärgera eller göra rättvisa åt de andliga erfarenheter människor faktiskt har och fortsätter att ha även under religiöst ogynnsamma omständigheter. Genom att försöka pressa in sådana erfarenheter i en sekulär ram, bidrar den också till att förvränga dem. Religionen kan däremot erbjuda en fördjupning. Mot bakgrund av denna bedömning blir det naturligt att betrakta det nyväckta intresset för andlighet och religion i västvärlden som en fortsatt frigörelse. Den här gången från en livshorisont som fungerar andligt förtryckande – som utestänger och bortdefinierar delar av människors livserfarenhet.

    Taylor verkar dock inte se det som troligt att människor skulle återvända till de befintliga utformningarna av religionen, åtminstone inte på ett sätt som skulle vara opåverkat av den period av partiell religionslöshet som präglat många samhällen i väst en längre tid. Kännetecknande för denna ”ökenvandring” är en distansering från konfessionella gränser och religiöst tvång. Det har uppstått en rymd kring religionen präglad av ökad frihet och frivillighet. Dessa kvaliteter kan i bästa fall komma att omskapa religionen inifrån. Här framträder hos Taylor, om än försiktigt antydd, en kanske välbehövlig vision om en tilltagande ekumenisk anda och minskande religiösa motsättningar.

    Peder Thalén
    Peder Thalén är universitetslektor i religionsvetenskap vid Högskolan i Gävle. År 2007 gav han ut boken ”Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris” (Artos bokförlag).

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X