Annons
X
Annons
X

Vi lär aldrig bli nöjda med äldreomsorgen

ÄLDREVÅRD | DET PERSONLIGA ANSVARET

Det är nu cirka två veckor sedan vi blev varse äldrevårdsskandalen på boendet Bäckagård i Halmstad. Trycket i diskussionen har varit högt. Själv luftade jag (SvD 20/11) tanken att det kanske finns en systematik utöver det slumpmässiga ”fel folk på fel plats”. Att ”fel folk” alltför ofta hamnar i äldrevården. Kanske på grund av låga krav till utbildningarna eller vid rekryteringen. Sedan jag skrev om detta fortsätter mejlen att komma i strid ström.

Överbelastning var inte skälet i fallet Bäckagård. Faktum är att personaltätheten var jämförelsevis hög. Förklaringen blev istället en ”dålig kultur”. Boendechefen sade i Hallands­posten (19/11) att personalen måste splittras. Det lät lite som när de stökigaste barnen inte får sitta bredvid varandra i klassrummet. Fast vi talar om vuxnas beteende på jobbet.

Klyschor, kallar en brevskrivare pratet om värdegrunder. ”Som om vi inte alla, i vilken situation vi än befinner oss, skulle omfatta ”värdegrunden” att inte förnedra våra medmänniskor.”

Annons
X

Jo, man önskar ju det. Jag tror emellertid att värdegrundsarbete och en värdighetsgaranti kan bidra till förbättringar. Men det löser inte det där med ”fel folk på fel plats”. En sällsynt otrevligt kassörska lämnar inte några djupare spår. Fel folk i omsorgen blir däremot väldigt drabbande.

Jag tänker på min mormor. Innan hon dog bodde hon i ett par år på ett helt okej ställe. Ett boende där det lilla lokalsamhällets strukturer gör att de an­ställda ofta vet det mesta om brukarna och deras släkt. Men även på dessa ställen händer tråkiga ­saker. Någon gång när jag kom dit hade mormor bajs på fingrarna. Jag tvättade hennes händer, men tänkte inte ens tanken att skälla på personalen. De kunde ju ha varit hos henne tio minuter innan hon ­bestämde sig för att klia innanför blöjan. Sånt händer.

Mer ledsen blev jag när jag fann henne utan sina glasögon och insåg att hon inte kunnat se eller läsa på hela ­dagen. Tydligen hade någon missat checklistan på badrumsväggen – där ett kryss tydligt ­markerade ­behov av glasögon. För mig kändes det värre än lite bajs på fingrarna. Ändå tror jag att det senare hade skapat större rubriker. Det säger en del om hur mycket vi fjärmat oss från åldrandet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I Expressen (27/11) beskriver Calle Schulman hur han tog hand om sin far. Duschade honom. Bäddade hans säng. ”Skyndade att älska”.

    ”Jag tror att det är nyttigt för oss att torka upp bajs från badrumsgolvet”, konstaterar Schulman.

    Det tror jag också. Ju mer vi håller åldrandet ifrån oss, desto mindre förstår vi av livets gång. Vi talar förhoppningsfullt om välfärdsingredienser som husdjur och vin till maten, men de ­valen är föga värda om inte blöjan byts och glas­ögonen tas på.

    Vi kommer aldrig bli nöjda med äldrevården. Oavsett driftsformer och resurser finns det en gräns för hur mycket omsorg en främling kan ge en annan främling. Vården kan inte vara ställföreträdande son eller dotter. Samtidigt kan inte alla göra vad Schulman gjorde. Vi ska ju arbeta och skapa välfärd också – i en tid då befolkningsandelen gamla bara växer.

    ”Ingen skulle lämna bort sin 5-åring på dagis en hel vecka”, skriver någon till mig.

    Nej. Och inte heller hör vi talas om vanvård i förskolan. Men så träffar vi också dagisfröknarna varje dag. Pratar med dem. Är mänskliga. På äldreboendet saknas mycket av detta, vilket delvis förklarar varför missförhållanden kan pågå länge utan att uppdagas.

    Så, besök dina föräldrar oftare. Ta dig tid att prata med personalen. Berätta saker om dina föräldrar, gör dem till mer än ”brukare”. Fråga om verksam­heten. Ge beröm. Skapa relationer.

    Det kallas – om jag inte missminner mig – civilsamhället.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X