Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Sam Sundberg: Vi kommer inte undan debatten om debatten

Sveriges Radios nya valdebattprogram med Alexandra Pascalidou hade premiär igår.
Sveriges Radios nya valdebattprogram med Alexandra Pascalidou hade premiär igår. Foto: KARIN GRIP/SVD

Det händer att jag förtvivlar om det svenska debattklimatet. Som i förra veckan när det anordnades rasismdebatt i P1. Alexandra Pascalidou hade bjudit in gäster med olika syn på fenomenet. Dessvärre hade hon tagit på sig uppgiften att själv avgöra vad som var rätt och fel. När debattören Alice Teodorescu påpekade att hon inte sett mycket av den strukturella rasism som andra talade om viftades det så undan med att det var för att Teodorescu var vacker och välutbildad. En tolkning som Pascalidou knappast avsåg men öppnade för är att de som drabbas av strukturell rasism är fula och lågutbildade.

Man kan ta det som en begriplig svacka i opartiskhet i stundens hetta, men den följdes av en beklämmande fulpudel. Först avfärdade Pascalidou all kritik, för att kort därefter tvingas skriva under ett öppet brev till Teodorescu där P1 ber om ursäkt, inte för att Teodorescus åsikter förminskats med hänvisning till hennes utseende utan för att Teodorescu ”kände sig förminskad”. Om min femåring försökt sig på ett dylikt förlåt-för-att-du-blev-ledsen hade det blivit långa samtal om att ta ansvar för sina handlingar.

Pascalidous program tar sitt avstamp i en kritiserad problemformulering i Agenda från förra hösten: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. P1-programmet heter följaktligen ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. Att döma av reaktionerna på hennes program kan vi räkna med att kommande programserier bär namn som ”Hur mycket rasismdebatt tål Sverige?” och ”Hur mycket debatt om rasismdebatten tål Sverige?”.

Annons
X

Nyligen dödförklarade Erica Treijs här på kultursidorna debatten om debatten. Det var en fin tanke. Tänk om vi kunde diskutera kärnfrågorna istället för hur vi pratar om kärnfrågorna! Problemet är att om själva diskussionen är korrupt tvingas vi ideligen tillbaka till metanivån. Det är därför man på filosofiseminarier lägger sparsamt med krut på diskussioner om livets mening, medan man med stor iver dryftar hur man kan prata om livets mening.

I söndagens Agenda ”diskuterade” Socialdemokraternas skolpolitiske talesman Ibrahim Baylan och den moderate motsvarigheten Tomas Tobé skolsatsningar. Det var en plågsam följd av goddag yxskaft-utbyten. Baylan drev tesen att Socialdemokraterna vill satsa miljarder på skolan medan moderaterna sätter skattesänkningar främst. Istället för att gå i svaromål invände Tobé gång på gång att socialdemokraterna vill storsatsa på bidrag medan moderaterna vill skapa jobb. Vad det hade för bäring på den aktuella frågeställningen är oklart; politiker får numera lära sig att varken lyssna på varandra eller svara på frågor utan helst bara rida sina egna käpphästar oaktat vad någon annan säger.

Under ”supervalåret” har jag således en särskild skämskudde i soffan, som jag gömmer mig i när debatterna spårar ur. Och så länge de fortsätter att hålla sandlådenivå är debatten om debatten oundviklig. Ibland skymmer den sakfrågorna, det är sant, men utan den riskerar sakfrågorna att helt försvinna i ett virrvarr av retoriska tasksparkar.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X

    Sveriges Radios nya valdebattprogram med Alexandra Pascalidou hade premiär igår.

    Foto: KARIN GRIP/SVD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X