Recension

Mäster OlofVi kan skratta åt maktspelet

Under en lång och trist väntan på audiens hos Gustav Vasa ser Mäster Olof mer och mer ut som Jean Paul Marat, fast utan badkar. I Lennart Hjulströms uppsättning gör Jonas Karlsson inte bara en svensk upprorsman, utan Upprorsmannen som sådan.

Under strecket
Publicerad
Leif André och Jonas Karlsson.

Leif André och Jonas Karlsson.

Foto: MIKAELA WESTERHOLM
Annons

Scenen är också en spelplats för många tider. Charles Koroly omskapar rummet med olikfärgade skärmar, som lämnar sikten öppen mot musikern, Charlotte Hasselquist. Via Mattias Wagers musik bidrar hon till en teatral lätthet. Centralt placerad är en liten gammaldags skolbänk, som är Olofs hemmaplats. Stundtals klamrar han sig fast vid bänklocket, mer trygg med teorin än praktiken.

Strindberg skrev redan i början av sitt författarliv om att drömma och vara vaken, och här gestaltas den unge Olof Pedersons uppvaknande som en saga, en dröm. I den är 1500-talsborgarna klädda i beige trenchcoats; där blir Ralph Carlsson kung genom att sätta på sig en krona à la Disney. Maktspelet kring den febrige unge mannen blir inte mindre trovärdigt för det.

Annons
Annons
Annons