”Vi har glömt vad glädje är”

- Västerländsk klassisk musik räddade på sätt och vis mitt liv, säger Chen Kaige, 51, jämte kurskamraten på Beijings filmakademi Yang Zhimou en av Kinas två mest namnkunniga regissörer. Bioaktuell i Sverige med sin senaste film ”Tillsammans med dig” som är helt och hållet uppbyggd kring klassisk musik.

Under strecket
Publicerad
Annons

Chen Kaige möter upp med stolthet och behärskat patos i undersköna soldränkta sekelskiftesmarängen Hotel Maria Christina i San Sebastian. Han skäms inte alls för att han gjort en riktig hjärtknipare, tvåfaldigt prisbelönt av den spanska filmfestivalen och hyllad (fem prickar) av bland andra SvD: s Carl Johan Malmberg. En melodram om 13-åriga violinunderbarnet Xiaochung och hans fattige lantis till far som kommer till den brutala storstan Beijing för att söka plats åt gossen hos en berömd musiklärare - och lyckas. För Kaige själv, precis som för filmens huvudroll, är västerländsk klassisk musik högsta allvar. - Kanske för att det var förbjudet att lyssna på den när jag växte upp. Under den kinesiska kulturrevolutionen betraktades den romantiskt laddade musiken som något ytterst dekadent, i stånd till att skapa osunda individualistiska känslor och därmed fördärva ungdomen. - När jag var tonåring gömde jag och mina klasskamrater oss i ett mörkt rum och lyssnade på klassisk musik. För att värma oss, skulle man kunna säga. Vi var alla i samma situation - som föräldralösa fast våra föräldrar var i livet, men man hade skilt oss från dem. Chen Kaige växte upp som son till filmregissören Chen Huaiai. Som medlem av den kulturella eliten föll fadern i politisk onåd under kulturrevolutionen och Kaige tog som övernitisk 15-åring offentligt avstånd från sin far. En smärtsam scen han för övrigt återskapade i sin succé ”Farväl min konkubin” från 1993. - Musiken uppfyllde oss inte bara med sin energi utan med en känsla av kärlek och passion för livet. Vi lyssnade om och om igen och blev så tagna att vi grät där i mörkret. Jag skulle fortfarande kunna ge dig en lång lista på de kompositörer vi lyssnade på då. Det är främst de stora romantikerna, Schubert, Brahms, han nämner. Kaige, sedan flera år mestadels bosatt i Los Angeles, formulerar sig eftertänksamt på mycket god amerikanskt färgad engelska: - Musiken fick oss att inse att livet är värt att fortsätta leva hur det än går i slutändan. Genom den växte vi upp och förstod något mer om livet, många kineser i min generation är stora beundrare av västerländsk klassisk musik. Det är en av anledningarna till att jag ville göra den här filmen.

Annons

En annan anledning är att genom musiken skildra kollisionen mellan öst och väst, de stora omvälvningar Kina just nu går igenom. Förändringar mot ett ekonomiskt och livsstilmässigt - om än inte politiskt - öppnare samhälle som Chen Kaige å ena sidan välkomnar och hoppas ska göra livet lättare för befolkningen. Å den andra sidan fruktar han att förändringarna förstör oersättliga specifikt kinesiska värden. En konflikt han gestaltar genom sin skildring av musicerande som lycka och kall, men också som karriärmöjlighet med tävlingsfixering och okritiskt övertagande av västerländska värderingar. De båda hållningarna tar gestalt i de mästare underbarnet träffar på sin väg mot musikhimlen som violinvirtuos. Först professor Jiang, excentrisk och vis som lär att musiken finns inom en. Sedan professor Yu, som lika gärna kunnat syssla med att fostra fram elitidrottare som stjärnmusiker. Genom sina elever är han mest angelägen att bättra på sitt eget rykte. - Vi ser motsatserna de båda karaktärerna gestaltar särskilt tydligt i Kina mitt i all den förvirring som de sociala omställningarna skapar.

Annons
Annons
Annons