Recension

SysterVi har bara att tacka och ta emot

Med sin imponerande bredd och övertygande gestaltning framstår Bengt Ohlsson allt klarare som den yngre litteraturens starkaste ­berättare, skriver Caj Lundgren och tackar för ­författarens nya roman ”Syster”.

Under strecket
Publicerad
DAN HANSSON
Foto: DAN HANSSON
Annons

Sedan sitt starka genombrott med familje- och generationsromanen ”Se till mig som liten är” för snart tio år sedan framstår
Bengt Ohlsson allt klarare som vår yngre litteraturs starkaste berättare. Det gör han både i kraft av sin övertygande gestaltning av sina diktade personers verklighetsupplevelse och sina bilder av deras skiftande bidrag till samtidens sociala och psykologiska miljöer.

Den imponerande bredden i hans förmåga att levandegöra denna diktade verklighet framgick än tydligare när han efter några år gav sig ut på vågspelet att i ”Gregorius” dikta ihop en egen romanversion av vad som är och förblir en av vår nationallitteraturs tryggast etablerade klassiska berättelser, Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Det blev en omdiktning av det uppenbart meningsfulla slaget, och den belönades inte bara med ett högst välförtjänt Augustpris – den gav rent av den engelska översättningens anmälare i Times Literary Supplement en vision av hur Söderberg om han hade fått chansen skulle ha läst sin unge efterföljare ”med beundran och kanske avund”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons