Annons
Krönika

Karin Thunberg:Vi glömmer aldrig vår dialekt

Under strecket
Publicerad

Den ligger förmodligen och vilar hos många av oss, bidar sin tid under vår sociala, kulturella – för att inte tala om geografiska – anpassning. Men plötsligt händer något som får ytskiktet att rämna. Det kan räcka med ett telefonsamtal från en vän eller släkting som stannat kvar, aldrig flyttat från platsen där vi en gång växte upp. Dialekten vaknar, orden som vi nästan glömt att vi en gång använde forsar fram. Vi är hemma, i vårt barndomsspråk.

Jag råkar sitta på en passagerarbåt i den blekingska skärgården och någonstans akterut hör jag mannen som utbrister: ”Ja, jädra anåda” och jag blundar och tänker att det skulle kunna vara pappa. Om han inte försvunnit bort till evigheten för det som redan hunnit bli många år sedan. Två minuter senare står jädra-anåda-mannen bredvid mig. Har tvärstannat, undrande. Måste fråga om jag inte är Nisses däka? Jag nickar, öppnar munnen och ut rinner diftongerna som om jag aldrig någonsin lämnat staun, förlåt stan, det vill säga Karlskrona.

Annons
Annons
Annons