X
Annons
X

Hédi Fried: ”Vi får inte låta oss skrämmas”

Läs mer om Streckare från 100 år

I år är det 73 år sedan befrielsen av Auschwitz 1945 och Förintelsens minnesdag den 27 januari uppmärksammas på många håll i världen. En av dem som minns denna dag särskilt är författaren och psykologen Hédi Fried.

Kvinnliga fångar i en barack i koncentrationslägret Bergen-Belsen, många av dem svårt sjuka och ­döende av tyfus och svält. Fotot är taget i april 1945, strax ­efter att brittiska trupper befriat lägret.
Kvinnliga fångar i en barack i koncentrationslägret Bergen-Belsen, många av dem svårt sjuka och ­döende av tyfus och svält. Fotot är taget i april 1945, strax ­efter att brittiska trupper befriat lägret. Foto: TT

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det var under den av Göran Persson anordnade Holocaustkonferensen, den 27 och 28 januari år 2000, som de deltagande länderna enades om att fastställa en återkommande minnesdag för Förintelsen. Dagen, som skulle symbolisera hela Förintelsen, valdes med tanke på att det var Auschwitz som befriades först. Detta döds­läger befriades av ryssarna redan i början av januari 1945. 

Sverige har konsekvent följt denna tanke och i år, 73 år senare, känns det tryggt att återigen få samlas i riksdagens bankhall för att begrunda det som skett. När Förintelsens vidrigheter blottades utropade både länder och individer "aldrig mer!", och en årlig minnesdag är en bra påminnelse. Människan glömmer mycket fort och det är lätt att upprepa tidigare generationers misstag. Därför är det viktigt att gång på gång påminna, berätta, förklara och tydliggöra allt vi kan lära oss av Förintelsen. Jag tänker på den judiska traditionen när vi på pesach (påsken) läser "haggadan" (berättelsen om uttåget från Egypten) för familjen. Enligt traditionen skall vi läsa den med inlevelse. Det skall kännas som om vi själva hade varit där. 

Med jämna mellanrum kommer frågan upp varför det är av Förintelsen vi skall lära oss, varför inte av kommunismen eller andra folkmord? En av anledningarna är att Förintelsen är som en katalog där alla handlingar återfinns som kännetecknar de olika folkmorden. En annan är att Förintelsen var det enda folkmordet som skedde industriellt, det enda som hade som mål att utrota ett helt folkslag från jordens yta.

Annons
X

Dessutom har det visat sig att utrotningen av judar främst var en ideologisk besatthet. När befallningen kom att gettot i Łódź skulle likvideras, motsatte sig militären. Gettots tillverkning av militära kläder drog in stora förtjänster. Ideologerna, med Alfred Rosenberg i spetsen, ansåg att den ekonomiska vinsten var sekundär. Ytterligare ett exempel är när det i krigets elfte timme, våren 1944, knappt fanns några järnvägsvagnar kvar för att kunna ­sända soldater till fronten. Ändå mobiliserades de få vagnar som fanns för att föra oss till gaskamrarna. Idag, i tider av våldsbejakande extremism och alternativ sanning, är det viktigare än någonsin att vi inte glömmer dåtidens händelser. 

Donald Trump har fått världen att glömma vad det innebär att leva i en demokrati, och land efter land glider nu in i ett auktoritärt samhälle styrt av hat. Det som vi bara för några år sedan inte trodde skulle hända, har hänt. Han har blivit president och redan hans första år vid makten har medfört enorma normförskjutningar. Det som var sant igår är lögn idag. Det är makthavaren som bestämmer vad som är sanning. 

Det påminner om det som hände i Tyskland när Hitler ringde upp Hans Frank, som då var justitieminister, och krävde att SA (Sturmabteilung) skulle ­arresteras. Under vilken lagparagraf?, frågade Frank. Det är jag som är lagen, svarade Hitler.

1934 var jag 10 år och hade börjat uppfatta att det var något särskilt som pågick i världen. Det grymma rytandet på ett främmande språk med de påföljande taktfasta Sieg Heil tog aldrig slut. Föräldrarna lugnade mig med att allt det där som hände var så långt borta, att det inte kunde innebära någon fara för oss. Hela tiden kom det olika rykten som skrämde, men det fanns alltid ett lugnande svar. Hitler skulle aldrig kunna genomföra sina idéer, han var uppenbarligen sinnessjuk. Jag minns sommaren 1936 så väl. Jag var 12 år, min syster 8 år, och vi var på utflykt med hembiträdet. Det var en solig dag och stämningen var inte så dålig som den brukade vara. Hon berättade om olympiaden i Berlin, hur fint det var där, och att även judar och svarta fick delta. Hon visade en bild på Jesse Owens och tillade att Hitler nog hade ändrat sin politik. Han skulle säkert bli bra för Tyskland och judarna hade nog inget att frukta längre.

Vad som hände sedan är för välbekant för att behöva upprepa. Små, små steg – ett steg tillbaka om det behövs – här har vi mönstret.

Den 27 januari 1945 var jag inte längre i Auschwitz. Jag fick vänta på min befrielse till april 1945 i Bergen Belsen. Men jag minns den 27 januari. Jag var i arbetslägret Eidelstedt nära Hamburg och det var en av dessa snöiga, iskalla, blåsiga vinterdagar när vi tunnklädda Häftlinge (fångar) var på väg till vår arbetsplats. Oftast visste vi inte var vi skulle hamna, vilket jobb som väntade. Vi kunde hoppas att det blev någonstans där vi kunde få litet skydd från vinden. Gruppen marscherade huttrande, ingen orkade prata, men de varmklädda SS-männen ville att vi skulle sjunga. Gjorde vi inte det, ven batongerna. Som tur var nådde vi snart en spårvagnshållplats och beordrades att stiga på. Efter en kort färd fick vi stiga av vid centralstationen i Hamburg. Den breda planen framför stationen var täckt av fastfryst snö. Snöskyfflar delades ut med kommandot att göra rent, röja bort all snö. Vi satte igång, vaktade av SS-männen som med jämna mellanrum jagade på oss – Schneller, Schneller (fortare, fortare) – medan tystlåtna resenärer kom och gick till och från tågen. De kastade inte ens en blick åt vårt håll. Det var de som sedan skulle säga "vi visste ingenting". 

I juli 1945 anlände m/s Rönnskär till Malmö med 10 000 överlevande från Bergen Belsen, däribland min syster och jag. Sverige var det enda land efter kriget som erbjöd oss sex ­månaders konvalescens varefter vi skulle återvända till våra ursprungsländer. Det var min andra födelse i ett Sverige som fortfarande var under utveckling från ett bondesamhälle till ett industriland. Min utveckling gick hand i hand med Sveriges. Jag hade kvar mina tonårsdrömmar, jag skulle hinna med så mycket, utbilda mig, skriva böcker, skaffa mig ett hem, en familj. Men först behövde jag sörja. Sörja mina föräldrar, kusiner, vänner, alla som mördades i Auschwitz eller andra förintelseläger. Det ­behövdes inte särskilt lång tid för att inse att sorgen måste förpassas till nätterna. Dagarna skulle användas till att hitta tillbaka till livet. 

Jag tyckte att Sverige var paradiset. Det Sverige jag minns från 1940-talet representeras av en solig söndag, familjer med toppluvor på tandemcyklar, en pappa och en mamma på ­sadeln, ett barn fram, ett bak. Under vardagarna var det inte mycket folk ute på gatan, de flesta arbetade. Jag fick min första anställning i ett hushåll. Svenska flickor ratade sådant arbete. Vi flyktingar – så kallades vi – kunde få tillstånd att stanna kvar i Sverige om vi hade ett arbete. Tillståndet gällde tre månader i ­taget. 

Det var en stor omställning att komma till Stockholm från en liten stad i Rumänien där det så sent som 1943 varken fanns kylskåp eller värmeledning. Telefoner och bilar kunde räknas på den ena handens fingrar. I Sverige hade utvecklingen hunnit längre, men därmed också gapet i ekonomin. Så länge alla är fattiga finns det solidaritet i kampen om ett bättre liv. Den försvinner när grannen har det bättre. Det gjorde att en oro började spridas på 1950-talet som regeringen avhjälpte genom att utlova inomhustoalett och bil till varje hushåll. 

Idag ser vi oron i en mycket större skala och det finns inga löften som kan ge någon framtidstro. Det som händer är att fler och fler sätter sitt hopp till utopier, tidigare mönster återkommer, karismatiska ledare får gehör, och vi är på väg mot demokratins demontering.

Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag. 

Vem hade kunnat tänka sig att ett nazistbaserat parti skulle ingå i riksdagen? Vem hade kunnat tänka sig att våldsverkande nazister skulle osäkra gatorna? 

Bara för 20 år sedan var könsord tabu, idag används det i vardagslag. Uniformerade orosstiftare, som tidigare omedelbart skulle omhändertas av polisen, får marschera fritt. 

Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem. I Tyskland talade man om judar som råttor, som en cancer på samhällets rena kropp. I Rwanda kallades tutsi för kackerlackor. Sen kom isoleringen i getton, varefter det var lätt att iscensätta den så kallade Endlösung – gasandet och förbrännandet av kroppar.

Hände det där, kan det hända här. Och på ett mycket enklare och effektivare sätt dessutom. Med hjälp av datorns ettor och nollor tar det ingen tid att isolera misshagliga grupper.

Vi får inte blunda, men samtidigt får vi inte bli rädda. Rädslan förlamar, och det är också vad dessa grupper väntar sig. Vi får inte låta oss skrämmas. Nu, om någonsin, måste vi ingripa. Var och en av oss, både individ och samhälle, måste agera. Det viktiga är att vi inte låter oss irriteras av högerpopulisterna, utan istället stärker individerna i tron på demokratin. Var och en av oss har möjlighet att göra något litet. Till att börja med – medvetandegöra våra egna fördomar så att vi slipper agera ut dem.

Den andra generationen som föddes efter kriget ställde sig frågan: varför gjorde ni ingenting? Vi vill nog inte att våra barn och barnbarn skall ställa samma fråga till oss.

Jag tror inte att någon av oss vill lämna efter sig en värld styrd av hat. Vi vill nog att våra barn och barnbarn skall leva i en värld där sämja och enighet råder, där demokratin inte är ifrågasatt. De skall inte behöva gå igenom samma prövningar som jag och min generation gjorde.

Till slut en liten anekdot.

En jude gick till rabbinen och frågade: hur kommer det sig att människorna i forntiden, när de var onda, straffades av Gud med syndafloden, och senare, i det syndiga Gog och Magog, med elden? Och idag när världen återigen är så ond, hur kommer det sig att det inte händer någonting?

Rabbinen svarade: varje gång en människa gör en ond gärning tippar världen till vänster. När hen gör en god handling, tippar världen till höger. Skall världen stå kvar får vi göra så många goda handlingar vi bara förmår. 

Läs även

Annons
X
Annons
X

Kvinnliga fångar i en barack i koncentrationslägret Bergen-Belsen, många av dem svårt sjuka och ­döende av tyfus och svält. Fotot är taget i april 1945, strax ­efter att brittiska trupper befriat lägret.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X