Annons
X
Annons
X

Hans Ingvar Roth: Vi bryr oss bara om konflikter vi förstår

Jordbävningen i Haiti har varit i världssamfundets fokus den senaste tiden. Men vad är det som gör att vissa katastrofer och konflikter hamnar i fokus och vissa inte? I Kongo har 5,4 miljoner människor dött sedan 1998 – ett krig det ytterst sällan rapporteras från.

UNDER STRECKET

Den skotske 1700-talsfilosofen och ekonomen Adam Smith bad en gång sina läsare att föreställa sig att Kina med alla sina invånare plötsligt uppslukades av en jordbävning. Hur skulle en vanlig medborgare reagera på ett sådant händelseförlopp? Smiths svar var att sannolikheten var stor att de flesta människor efter beskedet ganska snart skulle fortsätta med sina vardagliga bestyr på ett relativt bekymmerslöst sätt.

Ovanstående citat från Adam Smith återfinns i filosofen Peter Singers bok ”Det liv du kan rädda” (Fritanke förlag, 223 sid). Citatet bildar utgångspunkt för Singers kritik av de personer som inte tagit sitt globala ansvar och ställt upp med omedelbar hjälp i humanitära katastrofsituationer. Till skillnad från på Adam Smiths tid har människor i dag helt andra möjligheter att mobilisera hjälpinsatser med en global räckvidd. Genom den moderna informationsteknologin kan vi snabbt få reda på vad som händer runt om i världen och kan därigenom organisera hjälpinsatser när de verkligen behövs. Som exempel nämner Singer världssamfundets reaktioner på den stora tsunamin i Sydostasien där stora hjälpinsatser organiserades efter de dramatiska bilderna och filmreportagen. Singer förefaller också vara optimistisk när det gäller möjligheterna att mobilisera bredare hjälpinsatser i framtiden just från invånare i rika västländer. Om hjälpinsatsen kanaliseras via en trovärdig organisation som visat sig vara effektiv finns det goda chanser för att människor på ett mer regelbundet sätt avstår från en viss (om än begränsad) procent av sina löner.

Man kan dock fråga sig varför vissa dramatiska katastrofer och konflikter har uppmärksammats på ett särskilt sätt och varför vissa inte gjort det trots att de sistnämnda har liknande eller till och med större dödssiffror. Varför figurerar exempelvis konflikterna i Mellanöstern så ofta i nyhetsrapporteringen medan allvarliga konflikter i Afrika–exempelvis konflikterna i det stora sjöområdet–ges en begränsad nyhetstäckning? Detta förhållande ter sig som ännu mer anmärkningsvärt genom att de flesta konflikter och dramatiska händelseförlopp snabbt kan göras kända för en bredare allmänhet. Flera moderna stater har i dag ett informationsnätverk som sträcker sig runt hela jorden, och internationella nyhetsbyråer har en personlig närvaro i fler än hundra länder runt om i världen. Ovanstående kritiska problemställning utgör ramen för statsvetaren
Virgil Hawkins bok
Stealth Conflicts – How the World´s Worst Violence Is Ignored (Ashgate 234 sid.).

Annons
X

Hawkins, som är verksam som forskare vid Osakauniversitetet i Japan, analyserar i sin bok en rad aktuella konflikter och dramatiska händelseförlopp som kan beskrivas som konflikter utanför radarsystemet (
stealth conflicts), som följaktligen inte blivit uppmärksammade i någon större utsträckning av vare sig media, politiker, biståndsorganisationer, akademiker, företag eller den stora allmänheten i olika länder. Till skillnad från konflikterna i Palestina, Irak, Afghanistan, Bosnien eller Kosovo har senare års konflikter i Kongo, Sierra Leone, Angola, Tchad och Liberia fått ett begränsat utrymme i massmedia, inom politiken och i den akademiska världen. Även frivilligorganisationerna har engagerat sig mindre i de sistnämnda länderna än i de föregående.

Hawkins ägnar ett speciellt intresse åt Kongo i sin bok, eftersom han anser att landet råkat särskilt illa ut när det gäller intresset från omvärlden. Nyhetsrapporteringen beträffande Kongo (det tidigare Zaire) avspeglar nämligen hur långt ut i periferin Afrika är i den globala nyhetsrapporteringen. Sedan 1998 har det pågått blodiga krig i Kongo och över 5,4 miljoner människor har dött direkt eller indirekt genom de långvariga konflikterna. Dessa konflikter har sin upprinnelse i kolonialismens blodiga arv och i president Mobutus vanstyre, vilket har försvårat etablerandet av en demokratisk rättsstat. Kampen om viktiga naturtillgångar som koppar och coltan har vidare förstärkt konfliktnivån mellan olika grupper i landet. Att konflikterna i Kongo blivit bortglömda av ledande nationer går således inte att förklara med att landet skulle sakna rikedomar. Kongo är ett mycket rikt land när det gäller naturtillgångar. Tillförseln av exempelvis coltan, som bland annat används för att göra mobiltelefoner, garanteras av lokala krigsherrar. Då exporten av dessa naturtillgångar har fungerat något så när trots konflikterna har det följaktligen funnits ett begränsat intresse hos stormakterna att få till stånd en mer stabil och demokratisk statsbildning.

För Hawkins framstår det som ännu mer svårbegripligt varför skribenter, akademiker och frivilligorganisationer ofta nedprioriterat Kongo och dess konflikter trots de enorma lidanden som befolkningen har utsatts för. (Några få lysande undantag är hjälporganisationen Oxfam som på ett tidigt stadium uppmärksammade krisens allvar, och en belgisk frivilligorganisation som initierade kampanjen ”Inget blod på min mobiltelefon”.) Forskarvärlden och frivilligorganisationerna antas ju ha sanningssökande och humanitära ideal för ögonen medan politiker och företagare tillskrivs mer krassa motiv. Ett möjligt svar på frågan varför även forskare och frivilligorganisationer visat ett så marginellt intresse för Kongo är att de i sina prioriteringar ofta påverkas av agendan hos viktiga politiska aktörer. Inte sällan koncentrerar sig många hjälporganisationer och forskare just på de problem som kan väcka ett intresse hos ledande politiker och företagsledare, bland annat på grund av forskarvärldens och frivilligorganisationernas ständiga behov av ekonomiska medel. Frivilligorganisationerna fokuserar således en stor del av sitt engagemang till konflikthärdar som redan fångat politikernas och de stora företagens intressen. Att fältstudier i konfliktdrabbade områden i Afrika är ytterst svåra och farliga att genomföra kan också vara en bidragande orsak till ointresset hos många forskare.

Hur kan man vidare förklara att även medievärlden visat ett sådant ointresse för Afrika? Som illustrativt exempel kan nämnas att under de drygt tolv år som Kongokrisen varat har New York Times haft en ytterst begränsad rapportering, trots att konflikterna i Kongo hör till dem som krävt flest dödsoffer sedan andra världskriget. Hawkins understryker att antalet döda inte verkar spela någon större roll för mediernas intresse. Tidningar och tv tycks nämligen vägledas av Josef Stalins syrliga yttrande att
en människas död en tragedi medan en miljon människors död bara är statistik. Om ett konkret människoöde kan gestaltas på ett slagkraftigt sätt får en sådan rapportering en omedelbar förtur framför en lång uppräkning av dödsfall under en mer utsträckt tidsperiod. Sättet på vilket människor dör är också bestämmande för mediernas intresse. Dödsfallen efter bomben som exploderade på en marknadsplats i Sarajevo 1994 fångade världssamfundets intresse på ett helt annat sätt än alla de dödsfall som orsakats av de utdragna striderna och svältperioderna i Kongo. Spektakulära och dramatiska händelseförlopp får med andra ord i regel en betydligt större rapportering än det våld som är mer systematiskt och strukturellt.

Även när det gäller mer positiva nyhetsrapporteringar från Kongo har intresset varit marginellt från de stora tidningarnas sida. När det första demokratiska valet efter 45 år ägde rum i Kongo i juli 2006 förpassades dessa nyheter till en kort kommentar i australiensiska medier. Första nyheterna utgjordes istället av att skådespelaren Mel Gibson hade arresterats för rattfylleri i Kalifornien. Med en välkänd formulering från journalisten John Simpson på BBC kan man säga att televisionen (och övriga nyhetskanaler) är en mycket säregen varelse med stora muskler, dålig syn och en oroväckande kort uppmärksamhetsspann. Att många journalister också ägnar sig åt ”fallskärmsjournalistik”–man flyger in i en konflikthärd en dag för att nästa dag flyga till en annan–bidrar knappast heller till något mer djuplodande intresse.

Även afrikanska tidningar ägnar vanligtvis större uppmärksamhet åt konflikterna i Palestina och Afghanistan än åt sina grannländer, något som avspeglar att de ofta köper in sitt nyhetsmaterial från internationella nyhetsbyråer. Dessa nyhetsbyråer är också fokuserade på frågor som antas ha en särskild betydelse för stormakter som USA, Ryssland och EU, exempelvis den globala terrorismen och konflikterna i dess kölvatten. Övriga krig och konflikter som inte direkt går att koppla till dessa stormakters uppenbara egenintressen förpassas istället till att bli andra rangens nyheter.

En ytterligare förklaring till medias bristande intresse för Kongo är att landets konflikter inte så enkelt går att beskriva med hjälp av välkända konfliktkategoriseringar som oskyldiga offer och klandervärda gärningsmän. För att väcka omvärldens intresse är det också tacksamt om ett konfliktförlopp går att gestalta som en aggressiv fotbollsmatch där motståndarna går att inringa på ett tydligt sätt, exempelvis muslimer mot kristna. Något som kan förklara massmediernas intresse för konflikterna i Sudan under de senaste åren kan vara just att svarta kristna i de södra delarna av Sudan kämpat mot den muslimska befolkningen i norr, och att flera länder i omvärlden har haft relativt lätt att välja sida i konflikten. När motsättningarna är mer otydliga och koalitionerna skiftar i en ständigt växande våldsspiral minskar däremot uppmärksamheten hos medier och andra viktiga aktörer.

Viljan att mobilisera hjälpinsatser hos olika frivilligorganisationer svalnar dessutom märkbart när konflikterna ses som eviga, svårutgrundliga och mycket svåra att få stopp på.

Virgil Hawkins visar i sin bok den slående kontrasten med nyhetsrapporteringen vid det förra sekelskiftet när Kung Leopold II mer eller mindre hade gjort Kongo till sin egen egendom. Den brittiske journalisten Edmond Morel lyckades vid 1900-talets början mobilisera ett kraftfullt motstånd mot kung Leopolds förtryck genom organisationen Congo Reform Association, en organisation där bland annat chokladfabrikören William Cadbury och författarna Mark Twain och Joseph Conrad ingick. Organisationens arbete fick också politiska konsekvenser genom att brittiska politiker började engagera sig i Kongofrågan och tvingade kung Leopold till en viss reträtt när det gällde det förtryckande styret. Jämförelsen med Morels civilkurage, engagemang och politiska framgångar borde vara en genant erinran till dagens politiker, journalister, forskare, företag och internationella organisationer vilka besitter helt andra resurser och informationsnätverk än vad Morels organisation hade.

Hawkins citerar i inledningen till sin bok några tänkvärda ord från journalisten Sydney J Harris som i mångt och mycket fångar in Morels dygder, egenskaper som tyvärr alltför ofta lyser med sin frånvaro i dagens värld: ”De flesta människor är speglar som reflekterar sin tids stämningslägen och känslor; få är däremot fönster som sprider ljus till alla de mörka hörn där de verkligt allvarliga problemen huserar.”

Hans Ingvar Roth
Hans Ingvar Roth är professor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X