Annons
X
Annons
X

Vi borde kunna stå ut med blottade bröst

När får en människa visa brösten?

Nästan när som helst, om det rör sig om en man. För en kvinna råder en strängare moral, men det anses numera accepterat på strandbad. Vid bassänger tycks det inte helt klarlagt vad som gäller, det verkar variera från badhus till badhus. Och hur är det med ännu mer intima kroppsdelar, som genitalier – får människor visa dem över huvud taget? Nja, det brukar nog räknas som förargelseväckande beteende.

Men det finns ett sammanhang i vilket det är fullt legitimt att exponera människokroppen. I konsten. Antikens och renässansens konst är full av nakna flickor och pojkar, kvinnor och män som oblygt låter betraktarens blickar svepa över sin lekamen. Michelangelos ”David”, Zorns kullor och Goyas ”Den nakna Maja” är några exempel på avklädda konstmotiv som få blir upprörda av (även om den spanska inkvisitionen på sin tid ifrågasatte Goyas verk – möjligen var det därför konstnären garderade med ”Den klädda Maja” som hänger bredvid sin avklädda dito på Prado-museet i Madrid). Dessa konstverk är inte bara accepterade, de anses till och med ingå i vårt kulturarv, i en outtalad kulturkanon.

Annons
X

Bland annat på grund av väldigt dåliga erfarenheter i det förflutna – som den spanska inkvisitionen, men också nazisterna och deras ”entartete Kunst”, ayatolla Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie och talibanernas sprängning av buddastatyer – har vi i vår tid och del av världen landat i en överenskommelse om att makten ska hålla armlängds avstånd till konsten.

Trodde vi. Men en ny sorts censuriver mot nakenhet har börjat gro. Om det förr ofta handlade om en förstockad önskan att förbjuda allt avklätt, kättjefullt eller bara allmänt osedligt inom konsten, så anser sig dagens censorer ha ädlare drivkrafter till att förbjuda och fördöma. Det kan handla om att främja jämställdhet mellan könen, skydda minoriteters religiösa känslor eller se till att barn inte far illa.

I torsdags rapporterade SVT:s ”Nordnytt” att hockeyklubben Kiruna IF vill ta ner surrealistens Sune Rudnerts målning ”Den blommande byråkratens rum” från en vägg i ishallen Lombia. Tavlan uppfattas som sexistisk och sägs spegla en förlegad kvinnosyn.

Men den här tendensen började inte i veckan. Redan 2005 plockades en målning av Louzla Darabi ner från väggen på Världskulturmuseet i Göteborg. Verket, som ingick i serien ”Scène d’amour”, visade erotiska scener tillsammans med Korancitat. Tavlan ansågs kunna uppröra muslimer.

Förra året föreslog konstchefen i Skövde – i och för sig i syfte att provocera fram en debatt – att konstverket ”Livets brunn” av Ivar Johnsson skulle tas bort. Detta på grund av den del av skulpturgruppen som har titeln ”Våldet” och föreställer en naken man iförd stridshjälm som piskar en naken kvinna. Detta befarades kunna förhärliga mäns våld mot kvinnor – och tydligen då inte raka motsatsen till detta, vilket man också skulle kunna tänka att konstnären avsåg.

För knappt ett år sedan lät Susanne Eberstein (S), då riksdagens vice talman, plocka ner 1700-talsmålaren Georg Engelhard Schröders målning ”Juno (Allegori över elementet Luften)” – som innehöll blottade kvinnobröst – från väggen i gästmatsalen i riksdagshuset. Det handlade enligt Eberstein om ”en feministisk fråga”.

I somras var det dags för riksdagsledamoten Margareta Larsson (SD) att komma med ett utspel. Hon föreslog att man skulle sätta konstnärer som målar vaginor i fängelse för sexuellt ofredande. Här var syftet att skydda skolbarn.

Och denna höst har miljöpartister i Ronneby väckt uppmärksamhet genom att klä på statyer föreställande nakna kvinnor – detta för att poängtera snedfördelningen mellan kvinnlig och manlig nakenhet i kommunens konst. Eftersom aktionen har fått utstå mycket kritik – för att inte säga hat – har Marcus Sandekjer, chef för Blekinge museum, valt att stödja den genom att sätta på kläder på statyn ”Lilla Flora” på museets innergård.

Krav på att skyla nakna kroppar kan tyckas behjärtansvärda, men det är problematiskt att kräva att konst ska ge uttryck för rådande värderingar. Det påminner om de konstideal man kunde finna inom socialistisk realism, där konstens syfte alltid skulle vara att ge uttryck för den revolutionära arbetarklassens politiska mål. Möjligen bidrar sådant till att sprida ”de rätta” värderingarna (även om också det är högst tveksamt), men spännande konst blir det inte.

Och på tal om socialistisk realism. Många av de hjältestatyer föreställande Lenin, Marx eller stiliga sovjetiska soldater som stod i de forna öststaterna revs när Berlinmuren föll för snart 25 år sedan. Men om man exempelvis reser i östra Tyskland kan man finna monument från DDR-tiden som har klarat sig. Där har man alltså kvar spännande tidsdokument som minner om en svunnen tid, en förlegad estetik och – framför allt – bespottade ideal. Om tyska Stasi-offer kan leva med detta, borde väl vi klara av lite bara bröst och blottade underliv?

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X