Annons
X
Annons
X

Vi bör inte ha kvar lag om stadspark

Det hade kunnat bli betydligt fler studentlägenheter i Albano, och det fanns också en politisk majoritet för detta. Detta förhindrades dock av lagen om nationalstadsparken som ska skydda stadsmiljön. Istället bör lagen avskaffas, skriver Per Hagwall (M).

BRÄNNPUNKT | STADSMILJÖ

Lagen om nationalstadsparken har satt ur spel politikens viktigaste funktion: att göra en avvägning mellan motstridiga intressen.
Per Hagwall

För två och ett halvt år sedan beslutade Stockholms kommunfullmäktige att bygga student- och forskarlägenheter i Albano. Nyligen kom det slutgiltiga utslaget från Mark- och Miljödomstolen som avvisade alla överklaganden. Därmed kan bygget av tusen välbehövda lägenheter i ett utmärkt läge äntligen komma igång.

Tyvärr blir det bara tusen, det hade lätt kunnat bli mångdubbelt fler. Läget är utmärkt, mellan Universitetet, KTH och Life-science-klustret vid KI. En större utbyggnad hade också kunnat finansiera en nedgrävning av Norrtäljevägen - nu fortsätter den att skära av tillgången till Brunnsviken från Stockholmssidan.

Annons
X

Det fanns en stor majoritet i fullmäktige för en större utbyggnad än vad det blev. Det var bara en sak som hindrade det. Det var olagligt. Och lagen som stoppade det var lagen om nationalstadsparken.

Det som hindrade tusentals nya studentbostäder var inte några ekbackar eller k-märkta byggnader. Området som skall bebyggas består av gammal industrimark, grushögar och parkeringsplatser. Lagen om Nationalstadsparken satte stopp eftersom bygget skulle kunna förändra vyn av Stockholm från sluttningen vid Koppartälten i Hagaparken. Möjligheten för tusentals studenter och forskare att få bo mitt i Stockholms och Sveriges hetaste forskningskluster försvann eftersom deras hus kunde synas från Solna. Det är tyvärr sant och precis lika dumt som det låter. Med lagen om nationalstadsparken kom två stora problem: Dels att det inte gick att ens genomföra tillfälliga förändringar som sedan återställdes, dels att lagen inte bara definierade vad som kunde byggas i parken, den definierade vad som ens fick synas ifrån en del av den.

Det första är tack och lov åtgärdat: För några år sedan kom ett tillägg till lagen som tillät åtgärder som ”höjer parkens natur- och kulturvärden eller tillgodoser ett annat angeläget allmänt intresse” där ”parken återställs så att det inte kvarstår mer än ett obetydligt intrång eller en obetydlig skada.” Det tillägget innebar att skattebetalarna slapp betala 1,6 miljarder extra för tunneln under Bellevue för att undvika att en gräsmatta - anlagd på fyllnadsmassor på 60-talet - grävdes upp och återsåddes. Överklagandena om gräsmattan fördröjde bygget i tio år och kostade hundratals miljoner i extra projekteringskostnader och förseningar.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Genomfartstrafiken som skar igenom Lill-Jansskogen - större än trafiken på Öresundsbron - fortsatte i ytterligare ett decennium. Människorna på Valhallavägen i Stockholm fick dagligen under dessa tio år andas in avgaser och stoft från den mycket omfattande tunga lastbilstrafiken till och från Finlandsfärjorna. En trafik som nu går på Norra länken. Deras miljö ansågs inte vara värd någonting medan lagen åsatte ett oändligt värde på en 50-årig gräsmatta. Slutresultatet av alla överklaganden blev en försening på ett decennium och att ytterligare två träd sparades, till ett pris av femtio miljoner kronor styck. De 1,6 miljarder extra som tunnelbygget under gräsmattan skulle kostat gör nu bättre nytta för miljön och medborgarna någon annanstans än nergrävda vid Roslagstull.

    Lagen om nationalstadsparken har låtit det bästa bli det godas fiende, den har satt ur spel politikens viktigaste funktion: att göra en avvägning mellan motstridiga intressen. Att ge bevarandefundamentalisterna tillgång till lagen om nationalstadsparken var, för att citera P J O'Rourke, som att ge whiskey och bilnycklar till en tonåring. För sex år sedan ändrades lagen och den gör nu mindre skada på utveckling och miljö än vad den gjorde innan. Nu är det hög tid att ta i tu med det andra stora problemet. Den praxis som utvecklats, där ny bebyggelse inte får synas från Hagaparken, måste omedelbart ändras. Själva poängen med en stadspark är att den ligger i en stad, hur kan man då lagstifta att staden inte får synas från den?

    Stockholms nationalstadspark är unik, men det är inget att skryta med. Anledningen till att det efter 20 år fortfarande bara finns en nationalstadspark i Sverige, och bara en nationalstadspark i en storstad i hela världen, är att det var en riktigt dåligt genomförd idé. Efter två decennier har experimentet med nationalstadspark i en storstad kommit till vägs ände, lagen syftar till att skydda miljön men gör den i praktiken sämre.

    Det är dags att skriva om lagen ordentligt, eller att avskaffa den så att ett bättre regelverk kan komma i dess ställe.

    PER HAGWALL (M)

    Stockholms stadsbyggnadsnämnd 2008-2014

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X