Vi bör betrakta andras lidande

Bild från World Press Photos utställning i Jerevan, Armenien, 2005.
Bild från World Press Photos utställning i Jerevan, Armenien, 2005. Foto: Hakob Berberyan/AP

Debatten om fotografier av döda kroppar präglas av flera villfarelser. Jenny Maria Nilsson skriver om varför det, trots allt, är viktigt att visa bilder på det värsta vår art ställer till med.

Under strecket
Publicerad
Annons

Vilket makabert bokslut det är; varje år räknar jag döda kroppar i World Press Photo Contest, världens mest prestigefyllda tävling för bildjournalister som pågått sedan 1955. Var när hur, svarta eller vita, vuxna eller barn – vilka blir död kropp på väletablerade bildjournalisters utskurna bitar verklighet?

Inte endast är det makabert utan också svårt, se bara vinnarbilderna från 2015 (händelseåret 2014). I serien ”Mothers of patience” av Fatemeh Behboodi, hedersomnämnande i klassen aktuella frågor, visas inga kroppar direkt men kistor och svepta lik. Tredje pris i sportsingelbilder fick Mark Metcalfe för fotot av Phillip Hughes, en cricketspelare som träffats av en hård boll bakom örat; Hughes dör senare. Jérôme Sessinis bildserie ”Final fight for Maidan”, andra pris i kategorin Spot News – den som alla år innehåller mest ond bråd död – återger personer som förmodligen är döda eller döende. Sessini vann dessutom första pris samma år, vilket är unikt, i nyss nämnda kategori för serien ”Crime without punishment” med bilder från det kraschade Malaysia Airlines Flight 17, offer syns men det är besvärligt att avgöra ålder eller ursprung.

Annons
Annons
Annons