Annons

Andreas Grube:Vi behöver se över vinets klassificeringar

Illustrationsbild
Illustrationsbild Foto: Dan Hansson / TT

Att vin gärna bedöms utefter regioner, byar och vingårdslägen är sedan gammalt. Men säger det allt om vinets värde eller har vi fastnat i en förlegad föreställning?

Under strecket
Publicerad

Vinvärlden har länge gjort en stor sak av att dela in regioner, byar, vingårdar och till och med delar av vingårdar i olika klasser, det som på franska kallas ”cru”. Och det är så klart fullt rimligt i de flesta fall, för visst får du bättre frukt från vissa vingårdar än andra – på grund av jordmån, altitud, antal soltimmar och så vidare – och bättre frukt är lika med bättre vin.

Samtidigt måste man också ta vissa av de här klassificeringarna med en nypa salt. I Bordeaux delade man till exempel redan 1855 in producenterna i fem olika kvalitetsnivåer – efter försäljningspris, inte kvalitet – där fyra slott tilldelades den åtråvärda högstanivån, Premières Cru (1973 lyftes även Mouton-Rotschild upp i den lyckliga skaran).

Men samma sak där, är det verkligen säkert att det är samma vingårdar som är bäst i dag som för typ 40 år sedan?

Samma indelning gäller än i dag, och ja, visst kan topparna fortfarande ta galet bra betalt för sina viner, men – även om vinerna ofta är fantastiska – säger det något om hur kvaliteten har varit under de här 165 åren? Givetvis inte. Spelar det någon roll? Nej, folk suktar fortfarande efter vinerna och hostar gladeligen upp tiotusentals kronor för dem.

Annons
Annons

I exempelvis Bourgogne delar man i stället in vingårdar efter just läge, enligt principen att bättre vingårdar ger bättre vin. Men samma sak där, är det verkligen säkert att det är samma vingårdar som är bäst i dag som för typ 40 år sedan?
En intressant aspekt i just det sammanhanget är klimatet. Oavsett om det faktiskt handlar om en klimatförändring eller en tillfällig naturlig störning är det fakta att de flesta av världens vinländer noterat stigande temperaturer de senaste 10–20 åren. Det har också fört med sig både allt tidigare skördar och vissa förändringar vad gäller vilka vingårdar som presterar bäst.

Häromsistens lunchade jag med Barbara Widmer, vinmakare på egendomen Brancaia i Italien, och hon berättade då hur hon löpande utvärderar sina vingårdar för att se från vilken plätt hon ska ta druvorna till sina prestigeviner – och att det har förändrats radikalt de senaste tio åren: en vingård som för ett decennium sedan inte alls tillhörde toppskiktet kan i dag vara en av de allra bästa.
Sådant här vill givetvis inte ägare av grand cru-lägen och topprankade vingårdar höra, men kom igen, nog vore det rimligt med en revidering av klassificeringar med jämna mellanrum. Att så inte sker handlar delvis om maktspel och påtryckningar; ingen vill bli petad från förstaplatsen, och det finns så mycket politik, prestige och pengar i de inkörda systemen att det ska mycket till innan något förändras.

Det handlar också om att vi konsumenter är ganska bekväma med de självuppfyllande profetior som de här indelningarna innebär. Vi tycker om statusen och den mytomspunna upphöjdheten, och vi vill gärna betala mer för topprankade viner eftersom det också innebär status att äga och dricka dem.
Visst, bra (och rika) producenter har förvisso ofta extremt skickliga vinmakare som i hög utsträckning kan parera sådant som förändringar i temperatur och allmänt klimat. Men ändå, när till och med supertraditionella Bordeaux förra året tog det spektakulära beslutet att tillåta nya druvsorter borde väl också 165 år gamla klassificeringar ses över eller rivas upp?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons