Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Lisa Irenius: Vi behöver minnas både rasismen och Spice Girls

Jag minns

Jag minns att de krig man talade om på högstadiet utspelade sig mellan rassar och kickers.

Jag minns killgänget i nian som hade bombarjackor, torshammare och Dr Martens-kängor, och som spelade Ultima Thule från en bergsprängare på hög volym i Judarnskogen, där de drack hembryggt mjöd på stocken som de kallade Fenrisulven.

Jag minns att det sades att några av dem en kväll iklädde sig vita huvor och brände ett kors på ängen.

Annons
X

Jag minns John Hron.

Det är några av mina bidrag till SvD Kulturs projekt ”Jag minns”. De påminner om hur utbredd rasismen var i Sverige på 90-talet, då jag gick i högstadiet i en förort väster om Stockholm och det nationalistiska bandet Ultima Thule var ett av Sveriges största. Och jag förvånas ibland över att vi inte talar mer om denna tid i dag, när rasismen åter gång på gång tar sig skrämmande och våldsamma uttryck.

Om vi hade lärt oss mer av 90-talet skulle attackerna mot flyktingförläggningar på senare år ha kunnat förutsägas, skrev historikern Heléne Lööw i SvD Kultur förra hösten. Hon lyfte också fram en annan slående likhet: ”då som nu talar många i debatten om ett ’uppvaknande’, då som nu säger sig många inte känna igen Sverige – och säger att detta inte är ’deras Sverige’. Men faktum är att det är vårt Sverige, då som nu. Vi utgör inte det historiska undantaget.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Att tänka är att jämföra med det förflutna” skrev den tyske skalden Friedrich von Schiller (1759–1805).

    Och i dag, när populism och främlingsfientlighet brer ut sig, samhällsdebatten polariseras och det europeiska samarbetet präglas av spänningar, så måsta vi tänka – och jämföra med det förflutna – ännu mer.

    I SvD KultursJag minns” bidrar kulturpersonligheter och SvD:s läsare med korta minnesfragment som tillsammans skapar en bild av de senaste 100 åren, årtionde efter årtionde. Det har redan kommit in över 1000 bidrag – stort tack till er som har delat med er av minnen! Vi går igenom alla och publicerar vartefter ett urval på SvD.se.

    Alla dessa personliga minnesskärvor öppnar oväntade ingångar till det förflutna.

    Jag minns” är ingen faktabaserad historieskrivning – det är en samling minnen. Våra minnen är inte alltid helt tillförlitliga, men de bidrar samtidigt med något historieforskningen sällan kan förmedla: personliga upplevelser och känslor. Det är historiska erfarenheter filtrerade genom den enskilda människans sinnen.

    När jag en kväll läser i ”Jag minns” tillsammans med min 9-åring fängslas vi båda. Dåtiden blir så påtaglig och lätt att närma sig, alla dessa personliga minnesskärvor öppnar oväntade ingångar till det förflutna.

    I historieböckerna läser vi att Sverige inte var med i andra världskriget. I ”Jag minns” påminns vi om hur nära kriget ändå kändes (ta del av minnen från krigsåren här). Det blir tydligt hur plötsligt spelreglerna i världen kan förändras.

    ”Jag såg hur kisset sakta rann på golvet”

    Våra minnen är också väsentliga för att vi inte ska förlora proportionerna.

    Ett minne från Peter, från 60-talet:

    ”Jag minns fortfarande när vi gick i lågstadiet och vi elever var så rädda för läraren att vi inte vågade säga till att vi behövde gå och kissa på toaletten – en av mina kamrater som satt längre bak i klassen kissade på sig och jag såg hur kisset sakta rann på golvet från där personen satt bakom sin bänk.”

    Den som i dag förfasas över flum och stök i skolan bör också minnas det auktoritära systemets baksidor. Och när det i dag talas om att alltför mycket anpassas efter barnen, så kan det sättas i perspektiv till hur barn fått anpassa sig efter vuxna.

    Ett minne från Ingrid, från 40-talet:

    ”Jag minns när jag som femåring skulle operera bort mandlarna på lasarettet i Alingsås. Jag skrek ohejdat efter min mamma. ‘Om du inte slutar skrika får du aldrig träffa din mamma mer’, sa sköterskan för att få tyst på mig.”

    Den enskilda människans historia handlar till stor del om att skapa gemenskap i vardagen.

    Det som är så rörande och vackert med ”Jag minns” är även alla till synes banala men ändå så betydelsebärande minnen, om alltifrån Beatles och Spice Girls till en blå Helly Hansen-tröja och Marabous enkronaschoklad. Om att hoppa twist på skolgården och om flourtantens små plastmuggar. Om att komma ny till en stad, eller till ett land, och att älska en skiva med Kent även när man inte förstår alla ord.

    Också denna del av historien är viktig. Den åskådliggör allas vår mänsklighet, våra rädslor och drömmar, vår längtan efter tillhörighet.

    För medan den ”stora” historien kretsar kring konflikter och dramatiska samhällsomvälvande händelser, så handlar den enskilda människans historia till stor del om att skapa gemenskap i vardagen. Och när vi delar med oss av våra minnen bjuder vi in till en gemenskap också i det förflutna.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X