Annons
X
Annons
X

Vi behövde den romantiske Arne Næss

Arne Næss tidigaste verk handlar om ­semantik, logisk empirism och vetenskapsteori. Men det är den äldre och socialt känslige friluftsmänniskan Næss – influerad av Gandhis etik – som framför allt har påverkat och satt sina spår i den nordiska filosofin.

[object Object]
Arne Næss (1912–2009. Foto: PER LØCHEN/TT

Jag träffade aldrig Arne Næss. Ändå hörde han till det fåtal nordiska samtida filosofer vars livsverk och personlighet – vars gestalt – trängde in i mitt liv, osmotiskt nästan, genom många porer. Jag överrumplas av en sorg över hans bortgång. Hur kan vi sörja personer vi inte har känt? Vad sörjer vi då? Vad sörjer jag, nu? Enbart det att jag har försummat tillfället att lära känna människan bakom den strålkraft som har påverkat även mig? Den sentimentaliteten vill jag inte förneka. Men i Næss fall finns en annan dimension. Vilka krav kan och bör vi i dag ställa på förhållandet mellan professionell filosofi i akademisk mening och filosofin som kall och sätt att leva. Och hur kan vi, vi nordbor, gå upprätt i en värld där vår tillhörighet till det rika västerlandet dömer många av oss till medansvar för den groteska kombination av misär och storhet, kris och framsteg, som kännetecknar vår tid. Kanske hade analytikern, fredsvännen, bergsbestigaren, ekofilosofen, vetenskapsmannen, den lekfulla och självmedvetna profeten Arne Næss mera än de flesta av oss att säga oss, och genom sitt liv meddela oss, på den punkten.

Det sägs ibland att en människas storhet bestäms av hur många av sin tids konflikter och paradoxer hon har kunnat hålla levande i sitt liv. Næss, född 1912, drogs som ung till matematiken och de exakta vetenskaperna. Hans begåvning och häpnadsväckande energi gjorde att han redan i början av 30-talet kunde studera i Wien under den tid då Wien-kretsen, denna avgörande brännpunkt i 1900-talets filosofihistoria, ännu var geografiskt samlad på en plats och intellektuellt samlad i sin tro på att med den nya logikens medel ge avgörande framsteg till den vetenskapliga världsåskådningen. Där inhämtade Næss en kombination av kunnande, kontakter och självkritisk vetenskapsentusiasm som gjorde honom, vid sidan av bland annat Justus Hartnack i Danmark och Eino Kaila och Georg Henrik von Wright i Finland, till en av de stora pionjärerna inom den anglosaxiskt, vetenskapligt och analytiskt orienterade filosofi som fortfarande är den viktigaste filosofiska strömningen i Norden.

Næss tidiga arbeten, utgivna mellan 1937 och 1953, kombinerar empirisk forskning – statistiskt bearbetade enkätundersökningar, faktiskt – med filosofisk reflexion. Inslaget av formell logik är mindre än många idag skulle vänta sig. Men på 30-talet var orienteringen mot empiri faktiskt lika viktig för den logiska empirismen som utvecklingen av den logiska formalismen. Næss stora arbeten framstår idag som något kuriösa men i sin tid måste de ha framstått som programmatiska och banbrytande. I varje fall var de en stabil grund för Næss senare renommé internationellt och för hans enorma inflytande som filosofisk lärare efter kriget.

Annons
X

Næss blev professor som 27-åring år 1939 och avgick från sin professur i Oslo 1970 då han höll en uppmärksammad avskedsföreläsning om glädjen, ett tema som han också senare har betraktat med under växande inflytande från Spinozas filosofi. Till en början var Næss Norges enda professor i filosofi. Genom sin lärargärning, sin kraftfulla personlighet och inte minst genom de läroböcker som länge var obligatorisk kurslitteratur för alla universitetsstudenter i Norge har Næss påverkat filosofins utveckling och den intellektuella miljön i Norge mera än kanske någon annan under 1900-talet. Næss var globalt verksam men han var också markerat nordbo i sin demokratiska tilltro till den vanliga människans värderingar, känslor, insikt och kunnande och i sin starka kärlek till naturen och allt levande.

Vi som växte upp utanför Norge, ledsagade av bland annat Georg Henrik von Wrights böcker, behövde väl inte Næss för den logiska empirismens skull. Snarare var det den romantiske Næss, den emotionellt engagerade och socialt känslige Næss, den moraliska perfektionismens Næss och friluftsmänniskan Næss som vi behövde. Inte minst behövde vi den unika kombinationen av allt det nämnda med den vetenskapliga orientering och strikta saklighet som skulle förbli kännetecknande för Næss intellektuella profil. Det är fortfarande nästan chockerande när man läser Næss att se med vilken integritet och begreppslig självklarhet han avfärdar föreställningen att vardagsvisdom och forskning, känsla och förnuft, eller argument och passion skulle kunna stå i konflikt med varandra.

Næss skrev många böcker, i början främst om semantik, kunskapsteori och vetenskapsteori, från 50-talet småningom allt mera också om politisk teori och praktik och om levnadsvisdom. Hans ”Livsfilosofi” från 1998 lär i Norge ha sålt i över 100000 exemplar. Næss böcker var betydelsefulla. Men mera än de allra flesta av sina samtida kolleger påverkade Næss sin omgivning också på andra sätt. Jag har själv upplevt att en del av Næss gärning förmedlades till nära och fjärran, diffust, men betydelsemättat, genom folklig tradition.

Våren 1979 deltog jag som ung filosofistudent i civila olydnadsaktioner för att rädda den utdikningshotade sydtavastländska fågelsjön Koijärvi. Kampen där var en grundbult för den gröna rörelse i Finland som skulle leda till att vårt gröna parti grundades hösten 1986, till stor del av människor som först träffats vid Koijärvi. Där inspirerades vi av Gandhis tänkande om satyagraha och icke-våld. Impulsen från Indien nådde oss i stor utsträckning via Norge; kampen mot Mardöla vattenkraftverk i Norge i slutet av 60-talet var en viktig förebild. Mitt i den kampen stod, fick jag veta senare, de norska ekofilosoferna. Förutom Arne Næss var till exempel hans elev och kollega Sigmund Kvalöy viktig.

Enligt en muntlig legend vars tillförlitlighet jag inte har haft anledning att betvivla (eller bekräfta) gjorde trion Næss, Johan Galtung och Kvalöy en gång en gemensam resa per bil till Indien för att på ort och ställe studera den av Gandhi-inspirerade icke-våldskampen. Redan som mycket ung, i början av 30-talet, hade Næss tagit intryck av den indiska befrielserörelsens kamp mot det koloniala förtrycker. Särskilt den så kallade saltmarschen som Gandhi ledde våren 1930 påverkade Næss kraftigt och var en utgångspunkt för hans engagemang redan i ”Hjemmefronten”, det vill säga i motståndet mot den nazistiska ockupationen under kriget.

De intryck som Næss i samarbete med sina yngre kolleger mottog från Indien blev med tiden sensationellt fruktbara i både teori och praktik. Næss och Galtung gav 1956 ut sin stora gemensamma bok om Gandhis politiska etik. Galtung grundade kort senare i Oslo sitt internationella fredsforskningsinstitut 1959, medan Næss vid samma tider ledde ett stort forskningsprojekt inom Unesco som finns dokumenterat bland annat i boken ”Demoracy, Ideology and Objectivity” (1956).

En särskild skatt i det här sammanhanget är den lilla pocketbok om Gandhi som Næss utgav år 2000 (på svenska 2002), flera decennier efter den första, större Gandhiboken. I fokus för författarens intresse står Gandhis icke-våldslära, särskilt hans politiska praktik och etik. I viss mån förvånas man kanske över hur lite Næss här reflekterar över Gandhis diagnos av den moderna västerländska civilisationen. De i tryck utgivna följderna av Indienresorna, inklusive den sägenomspunna bilresan, är välkända. De praktiska konsekvenserna kan vara svårare att få grepp om men kan vara minst lika häpnadsväckande. Næss och hans kamraters resor till Indien gjorde, för att genast säga det med minnesskriftens tacksamhet och blindhet för sakers komplexitet, Koijärvi, kampen mot utbyggnaden av Alta-älven, den nordiska gröna rörelsen och den hittills mest slagkraftiga importen till Europa av sydafrikansk och sydasiatisk satyagraha möjliga.

Den moderna globala miljörörelsen har många rötter och anleten. Jag tror man kan säga att Norden sedan 50-talet har varit givande part mera än mottagande part i miljörörelsens globala historia. Den nordiska rörelsen, särskilt den norska miljörörelsen, har från början varit helhetligt och civilisationskritiskt orienterad, den har ofta varit radikaldemokratisk och folklig och den har varit politiskt och intellektuellt mera ambitiös än i många andra länder. Historiskt betydelsefulla folkrörelser skapas inte ur intet av stora män. Inte heller är de böckerna som formar rörelserna. Kanske fungerar rörelsernas skriftställare och intellektuella i goda fall snarast som nedtecknare och förtydligare av den visdom som människorna kan utveckla gemensamt som svar på nya och överraskande utmaningar i sin tid. Om böckerna senare också kan växa ut ur sitt sammanhang och få överraskande eller fördjupad mening i dem ligger utom den politiska sfärens kontroll och också utom författarens kontroll.

När Arne Næss avgick från sin professur var det ett centralt motiv att han ville ägna sig åt försvaret av miljön. För hindra utbyggnaden av världen näst största vattenfall i Mardøla kedjade sig Næss och andra miljöaktivister fast i fjället. Efter den aktionen upplevde miljökamp genom civil olydnad ett decennielångt uppsving i Norden. För Næss blev ändå skrivandet snart åter viktigast.

Arne Næss internationellt sett mest originella och uppmärksammade filosofiska insats är utan tvekan den centrala roll som han har haft för den så kallade djupekologin. Grundstenen är boken ”Økologi, samfunn og livsstil” som Næss skrev så att säga på väg hem från Mardøla och som utkom 1973. I den utvecklar Næss en precis och originell ekologisk samhällsfilosofi på ontologisk, värdeteoretisk och filosofihistorisk grund. För den som tror på minutiös arbetsdelning mellan discipliner och på vattentäta skott mellan politisk tendens och grundforskning är boken nästan en skandal. Man kan tryggt säga att Næss har ganska många läsare på olika sidor om skiljelinjen mellan akademiskt respektabel analytisk filosofi och moraliskt engagerad livsfilosofi, som gärna läser enbart antingen den tidiga eller den senare Næss. Samtidigt misstänker man att Næss själv inte bekymrade sig om detta utan lämnade vakthållningen vid sådana gränser åt andra.

Men kanske är Næss bok skandalös också på andra sätt. Hur kan man vara så anspråksfull, profetisk och säker på sin sak utan att ge avkall på den ödmjukhet och respekt för människornas och naturens mångfald som också är centrala i Næss livssyn? I mitt fall skulle jag söka kritisk kontakt med Næss val av perspektiv med avstamp i modernitetskritiken hos Frankfurtskolans så kallade kritiska teori och Gandhi. Bägge intrycken spelade en viss roll för Næss själv och är starka hos en del av hans yngre kolleger i Norge. Detta kan ha bidragit till att Næss självklart väljer att betrakta miljökrisen som en kris för den moderna civilisationen, dess världsåskådningsmässiga fundament och dess etik, och inte som ett problem som det gäller att ta sig ur med tekniskt-ekonomiska medel. Kontrasten är stor mellan Næss program och en annan internationellt betydande norsk insats – den så kallade Brundtlandrapporten till FN om bärkraftig utveckling från 1986.

Frågan vilka begreppsliga sammanhang vi mest behöver för att förstå vår tids ekologiska kris är bara en av de stora och viktiga frågor som Næss filosofi ställer oss inför. Viktigare för mig har i varje fall en annan dimension hos människan Næss varit. Han har i sitt liv gett en märklig modell för vad det kan vara att i vår tid leva ett filosofiskt liv som även är ett liv i vilket vi med glädje tar oss an de moraliska och politiska utmaningar som historien har råkat ställa oss inför.

Thomas Wallgren
är docent i filosofi vid Helsingfors universitet.

Annons
Annons
X

Arne Næss (1912–2009.

Foto: PER LØCHEN/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X