Krönika

Dick Harrison:Vi är mästare på att bråka med Norge

Väg 102 är avspärrad vid gränsen mellan Sverige och Norge.
Väg 102 är avspärrad vid gränsen mellan Sverige och Norge. Foto: Stian Lysberg Solum/TT

För första gången sedan andra världskriget har Sverige stängt gränsen till Norge. Åtgärden må vara nödvändig i dessa pandemitider, men för ändå tankarna till alla år av osämja mellan oss och landet i väst.

Under strecket
Publicerad
Annons

Året var 1948. Kalla kriget hade brutit ut, men vi skandinaver skulle minsann gå vår egen väg. Svenskarna var nöjda, danskarna var med på noterna, och både till höger och till vänster var entusiasmen påtaglig. Sverige, Danmark och Norge skulle bilda ett eget försvarsförbund, vilket skulle bereda vägen för fred. Det var nästan bara kungen som var skeptisk – Gustaf V suckade och dömde ut projektet: ”Jag känner norrmännen”, sade han när folk undrade.

Kungen fick rätt. Det blev inget nordiskt försvarsförbund. Ett av skälen var att norrmännen inte tyckte om svenskarna, om man ska tro den danske statsministern Hans Hedtoft, som skvallrade för Tage Erlander. Norrmännen vägrade ”ta råd och ännu mindre direktiv från Sverige”. Eller som den norske utrikesministern Halvard Lange enligt hörsägen konstaterade: ”vi skall inte springa var gång svenskarna vinkar”. I fonden vilade bitterheten över den påtvingade svensk-norska unionen 1814–1905. Den 20 februari 1949, när Erlander fått distans till debaclet, bevistade han en partikongress i Oslo och konstaterade efteråt: ”genom vänligheten lyste dock 1905 tämligen väl igenom”.

Annons
Annons
Annons