Annons
X
Annons
X

”Vi är förstås fel typ av intellektuella”

Vi är tillbaka i den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism, skriver Johan Norberg i debatten om bristen på en intellektuell höger.

DEBATT

Det är lätt att skåpa ut det som händer här hemma genom att hänvisa till att utlandet är så mycket livligare och smartare. Därför är det inte överraskande att Erik Wallrup försöker visa på den svenska intellektuella högerns frånvaro genom att jämföra med den föregivet tänkande högern i Italien, Frankrike och England.

Intressant nog fungerar tricket i båda riktningar. I England skrev tidskriften The Spectators chefredaktör Fraser Nelson nyligen avundsamt att ”Stockholm har en vibrerade intellektuell scen där liberala idéer blomstrar”, och han gav flera exempel som inte har nämnts i denna debatt.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är ett skäl till att jag har svårt att ta frågan om de försvunna borgerliga intellektuella på allvar. Dagens generation av liberala skribenter och forskare i Sverige har satt ett avtryck i debatten om till exempel ekonomin, välfärdsstaten och framtiden som det enligt flera utländska betraktare är svårt att hitta motsvarigheter till i andra länder.

    Annons
    X

    Men vi är förstås fel typ av intellektuella. När Erik Wallrup efterfrågar en höger i debatten om nationalstaten, biotekniken och miljön kan han inte vara omedveten om att den redan finns. Det är bara det att den inte står på Wallrups sida.

    Det som har förvirrat vissa debattörer är nämligen att Wallrup driver två diskussioner samtidigt, men bara en av dem öppet. Han skriver att han bekymrar sig över den svenska idédebattens kvalitet, och det är det ju alltid lätt att instämma i, men han verkar egentligen mer oroad över dess innehåll – särskilt det faktum att den moderna borgerligheten är individualistisk, internationalistisk och framstegsvänlig.

    Vi är helt enkelt tillbaka i den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism. Historiskt är de förstås motsatser. Det var liberaler som rev ned privilegiernas
    l’ancien régime och öppnade dörrarna för personliga friheter och fria marknader, för en människa som tillåts växa och överraska. Som Hayek konstaterade är ett grunddrag i konservatismen den ängsliga misstron mot det nya, medan liberalen vill låta det som spontant växer fram ha sin gilla gång även när vi inte kan förutsäga vad det leder till.

    Därför har konservative Roland Poirier Martinsson i en mening alldeles rätt när han föreslår att vi som är klassiska liberaler i Lockes, Smiths och Hiertas anda bör definieras bort från högern helt och hållet. Historiskt sett, och inte så sällan i dagens praktik, är det vi som är radikalerna.

    Anledningen till att konservatism och liberalism ändå kom att slå följe under så stor del av 1900-talet var att de fick en gemensam fiende i socialismen som ville ha det nya, men avsåg att dirigera fram det genom statligt tvång. Ett annat skäl är att konservativa vill bevara det som visar sig vara bra och därför till slut såg sig tvungen att anamma en hel del tankegods från upplysningen och liberalismen.

    När man idag ser vad som går för konservatism i den svenska debatten, blir det ibland en rätt urvattnad liberalism kryddad med lite truismer om värdet av familj och samhälle – men som ständigt muckar gräl med liberaler genom att låtsas att vi inte bryr oss om dessa gemenskaper.

    Men i många europeiska länder finns det fortfarande en verkligt antiliberal idékonservatism som skyr all modernitet och mobilitet. Det är en sådan Erik Wallrup tycks efterfråga och det är den som spökar när Jünger och Heidegger anbefalls som läsning i den här debatten.

    Med den konservatismen har liberalismen inget som helst gemensamt. Inte bara för att en tänkare som Heidegger blev en ivrig nationalsocialist, utan också på grund av hans filosofiska irrationalism, mystiska folk- och ledarbegrepp och avsky för det fria, urbana, individuella och kommersiella. Allt det som gjorde det så naturligt för honom att omfamna den totala kollektivismen.

    Om det är sådant som gäller för höger ska vi liberaler inte räknas dit. Mer än så. För oss är den typen av höger – eller vänster – huvudfienden.

    Debatten om borgerliga intellektuella svd.se

    Johan Norberg

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X