Vi är bara pappor – inga superhjältar
Som jag har längtat. Jag sluter ögonen och drar ner den torra kontorsluften i lungorna. Jag har aldrig upplevt min knarriga kontorsstol så komfortabel. Den surrande ventilationen smeker mitt hår. Jag sparar min Word-fil och det lilla plinget är som musik i mina öron. Inga tallrikar med kladdig barnmat ligger upp och ner på golvet. Inget uppmanande litet pekfinger. Inga läckande blöjor att sanera. Bara jag och min MacBook ensamma en hel dag. Efter nio månader kan jag bara konstatera att ordet ”ledig” i föräldraledig är alldeles oerhört missvisande.
Men jag klarade det, jag överlevde och nu är jag en hjälte. Åtminstone är det så det känns. Att vara pappaledig måste vara det mest tacksamma sättet att nå heroisk status i vårt samhälle. I pressen skrivs beundrande artiklar om sådana som jag. Efter nyår får vi belöning av regeringen i form av en särskild jämställdhetsbonus och jag misstänker att det inte kommer att dröja länge innan kungen börjar dela ut medaljer åt pappor som stannar hemma med sina barn. Vi har en situation där lagstiftningen, Manpower (ni har väl sett reklamen) och i princip hela det politiska etablissemanget från vänster till höger gör allt för att uppmuntra svenska fäder att göra det som borde vara en självklarhet, att stanna hemma med sina barn. Att dela lika.
Men trots alla lovord, alla morötter och trots den minst sagt generösa ekonomiska ersättningen struntar de flesta män att ta sitt ansvar. Visst är det fint med lite uppmuntran. Men smörandet med papporna börjar gå mig på nerverna. Varför är det så svårt att säga som det är? Att svenska män är ynkryggar som inte våga ta fajten om föräldradagarna. De fegar ur på jobbet och fegar ur hemma vid köksbordet. Genom sin feghet sviker de kvinnorna som när de får barn obönhörligen hamnar på efterkälken i karriärstegen och lönestatistiken. De sviker andra pappor som får fortsätta att stångas i ett gubbigt arbetsliv för rätten att ta ut sina dagar. Men framförallt sviker de sig själva. Istället för att skapa en egen relation till sina barn väljer de att reducera sin roll till familjeförsörjare. De blir en transaktion på bankens checkkonto för lånen till bostaden, bilen och köket från Marbodal. Eller ur ett litet barns synvinkel: En perifer och avlägsen figur som tar sin rock och portfölj varje morgon och försvinner innan det har vaknat och inte kommer hem förrän det är dags för godnattsagan.