Annons
X
Annons
X

”Vetot och hatet blev för mycket”

Mauricio Rojas.
Mauricio Rojas. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/SCANPIX

SAMTAL | MAURICIO ROJAS

Under några år arbetade vi nära tillsammans. På senare tid har vi tyvärr haft mycket glesare kontakt. Nu sitter Mauricio Rojas och jag med varsin kopp kaffe på hans tjänsterum på riksdagen. Hyllorna är tömda, några slipsar hänger på en krok, det står fullt med vita flyttkartonger längs väggen. Allt är ordnat; det återstår bara att hålla föredrag för en grupp katalanska politiker på Stockholmsbesök. Nästa dag ska Mauricio bryta upp, ännu en gång, och utvandra från Sverige till Spanien. Hans fru och yngsta dotter finns redan på plats i Madrid.

Mauricio har rekryterats av regionen Madrid för att bli rektor för en nystartad skola, som ska utbilda människor som arbetar med bistånd och integration. I Madrid lockar också ett högoktanigt intellektuellt liv. Mauricio har skrivit flera böcker direkt på spanska under de senaste åren. I fjol kom en dagbok från ett månadslångt besök i Chile, i år en analys av den svenska välfärdsstatens utveckling. Nästa år ägnar han en stadig volym åt marxismen. I sin nya hemstad kan han byta idéer med personliga vänner som författaren Mario Vargas Llosa och Spaniens förre premiärminister José Maria Aznar. Klart att det drar.

Men tyvärr är det inte bara Spanien som lockar, det är också Sverige som stöter bort. Redan snart efter maktskiftet 2006 blev det klart för Mauricio att han inte hade någon framtid som borgerlig integrationspolitiker.

Annons
X

– Jag visste att jag inte skulle bli minister. Andra stod före i kön. Men på fp:s julfest 2006 fick jag frågan från Nyamko Sabuni ifall jag ville ta ansvar för en utredning om förbättrad asylmottagning. Jag var förstås intresserad, men allt gick snabbt i stå eftersom Maud Olofsson lade in sitt veto. Lars Leijonborg höll på och lirkade med henne, men det gick inte att komma fram. Nyamko, som var ansvarig minister, ville ha mig, men en av partiledarna satte alltså stopp. Beskedet var tydligt: Rojas kommer inte i fråga för någonting som har med integrationsfrågor att göra.

Vad hade Maud Olofsson för skäl? Han rycker på axlarna.

– Jag har aldrig fått dem förklarade för mig på ett ordentligt sätt. Enligt vad jag fick veta betraktade hon mig som en man som sagt olämpliga saker och därmed gjort sig omöjlig för den nya regeringen. Det var ett slags yrkesförbud som gjorde ont.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Mauricio Rojas har varit aktiv i integrationsdebatten sedan tidigt 1990-tal. Mycket av dagens allmängods började som kontroversiella – ”olämpliga” – idéer hos honom. Vem talade först om utanförskapet om inte han? Annat var kanske alltför djärvt: som idén att nyanlända varken ska få bidrag eller behöva betala skatt under sina fem första år i landet.

    Nu går Alliansen och Sverige miste om hans kunnande, engagemang och fantasi. Visst hade han kunnat gå sina egna vägar och hamna i konflikt med den officiella politiken, men det var inte det han ville. Han ville göra skillnad i praktiken.

    Fast det finns något mycket värre än vetot: hatet.

    – Jag har ofta tagit upp svåra frågor, inte minst om nationell identitet. Jag har varit van vid hård debatt. Men efter hand ur­artade det i personförföljelse och smutskastning. Inom vänstern, men tyvärr ­också bland vissa liberaler, blev jag ­någon som man inte behövde ha argument emot utan som man kunde avfärda med fö­rolämpningar. ”Rasist” är bara en av alla saker jag fått höra.

    – SVT hade en programserie, som hette Faktum, där avsnitten avslutades med att en hund som hette Mauricio gick omkring och sade korkade saker med utländsk brytning.

    Tänk vad det skulle ha väckt för reaktioner om det handlat om en annan person med utländsk bakgrund! Men när det gällde mig ansåg public service att det var helt OK. Det var illa nog, men det värsta var att hetsen satte fart på en massa galningar och extremister. Till sist kunde jag inte ens gå och handla med familjen utan att ha vakt från Säpo, och jag fick ha livvakt när jag gick och röstade. Vi kunde inte leva så där.

    Familjen fattade flyttbeslutet i våras. Ganska snart efteråt kom frågan om rektorsjobbet. Efter två år med alliansregering tar en av de mest profilerade företrädarna för borgerligheten sin hatt och går. Men han är inte besviken på vad regeringen har gjort. Tvärtom.

    – Regeringen Reinfeldt återupprättar arbetets värde, och man är glasklar med att staten måste prioritera vård och skola ­högre än bidragssystemen. Det är oerhört viktigt, och socialdemokraterna kommer att följa efter så småningom.

    – Fredrik Reinfeldt har ett projekt. Han tror att den enskildes frihet utvecklas bäst i skydd av de stora systemen. Det är inte precis mitt projekt, men jag känner djup respekt för att han vet vad han vill och håller fast vid det.

    Fast visst hade det varit roligare med lite mer lyft i den borgerliga diskussionen.

    – Det är synd att moderaterna saknar idédebatt. Arbetslinjen är helt rätt men budskapet kan bli lite för enkelspårigt, lite för monotont. Man borde lära av social­demokraterna. De borgerliga försöker alltid göra politiken genom att reformera. Men ibland måste man göra politiken först och ta reformerna sedan.

    Annons
    Annons
    X

    Mauricio Rojas.

    Foto: CLAUDIO BRESCIANI/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X