Veterinär-Buba: ”Olyckan förändrade mitt liv”

Buba Badjie är SvD Juniors djurexpert, veterinär och ägare till två djurkliniker. Men vägen dit har varit lång. Allt började med en otäck olycka när han var fyra år.

Under strecket
Publicerad
När Buba berättar om sin barndom för barnen är det som att han berättar om en annan värld. ”Det känns coolt”, tycker sonen Babu. Pappas berättelser har lärt honom att man inte ska ge upp. ”Man ska kriga för det man brinner för.”

När Buba berättar om sin barndom för barnen är det som att han berättar om en annan värld. ”Det känns coolt”, tycker sonen Babu. Pappas berättelser har lärt honom att man inte ska ge upp. ”Man ska kriga för det man brinner för.”

Foto: Emma-Sofia Olsson
Bubas föräldrar Kaddi och Bakari.

Bubas föräldrar Kaddi och Bakari.

Foto: Privat
Fastern Mariama blev Bubas nya mamma.

Fastern Mariama blev Bubas nya mamma.

Foto: Privat
År 2000 var Buba med i tv-serien ”Expedition Robinson”. Det var ett slags ”Wild kids” för vuxna som utspelade sig på en ö i Malaysia. Buba var tittarfavorit och blev ”Robinson-Buba” med hela svenska folket, men röstades ut av det egna laget.

År 2000 var Buba med i tv-serien ”Expedition Robinson”. Det var ett slags ”Wild kids” för vuxna som utspelade sig på en ö i Malaysia. Buba var tittarfavorit och blev ”Robinson-Buba” med hela svenska folket, men röstades ut av det egna laget.

Foto: Privat
Bubas barn är ofta med och hjälper till på kliniken under loven. Adrame gillar att ta hand om djur och drömmer om att själv bli veterinär. ”När jag blir stor tänker jag ta över pappas klinik”, säger han.

Bubas barn är ofta med och hjälper till på kliniken under loven. Adrame gillar att ta hand om djur och drömmer om att själv bli veterinär. ”När jag blir stor tänker jag ta över pappas klinik”, säger han.

Foto: Emma-Sofia Olsson
När Buba berättar om sin barndom för barnen är det som att han berättar om en annan värld. ”Det känns coolt”, tycker sonen Babu. Pappas berättelser har lärt honom att man inte ska ge upp. ”Man ska kriga för det man brinner för.”

När Buba berättar om sin barndom för barnen är det som att han berättar om en annan värld. ”Det känns coolt”, tycker sonen Babu. Pappas berättelser har lärt honom att man inte ska ge upp. ”Man ska kriga för det man brinner för.”

Foto: Emma-Sofia Olsson
Bubas föräldrar Kaddi och Bakari.

Bubas föräldrar Kaddi och Bakari.

Foto: Privat
När Buba berättar om sin barndom för barnen är det som att han berättar om en annan värld. ”Det känns coolt”, tycker sonen Babu. Pappas berättelser har lärt honom att man inte ska ge upp. ”Man ska kriga för det man brinner för.” Foto: Emma-Sofia Olsson

Det var torrperiod och kvinnorna i byn Jambanjelli i Gambia var upptagna med att göra palmolja. Buba och de andra barnen lekte medan mammorna arbetade. Plötsligt fick Buba för sig att han skulle springa tvärs över en gammal eldstad.

– Jag trodde att det bara var aska, men det var jättevarmt.

Bubas föräldrar Kaddi och Bakari. Foto: Privat

Buba blev svårt brännskadad i högra foten. Efter några dagar började huden lossna och såret blev infekterat. Mamma Kaddi blev tvungen att ta honom till sjukhuset i Gambias huvudstad Banjul. Där fick hon höra att benet måste amputeras (kapas av).

Fastern Mariama blev Bubas nya mamma.

Fastern Mariama blev Bubas nya mamma.

Foto: Privat

– Min storebror dog som liten och mamma ville inte förlora ytterligare ett barn. Därför rymde hon med mig från sjukhuset kvällen före operationen, berättar Buba.

Mamman tog med sig Buba till sin morbror som var medicinman.

Medicinmännen sägs ha andliga, övernaturliga krafter, men de är också mycket kunniga inom läkekonst. Buba fick stanna hos morbrorn i flera månader. Medicinmannen behandlade infektionen med drycker och läkemedel gjorda av växter, och lyckades läka pojkens fot.

Väl hemma igen fick Buba lära sig att gå på nytt på den skadade foten. När han var tillräckligt stark gav medicinmannen mamma Kaddi ett varningens ord. Buba hade råkat ut för ”onda ögat”. Någon, eller några, ville honom illa och hade kastat en besvärjelse på honom. ”Om Buba stannar i byn kommer att han att dö”, varnade medicinmannen.

Detta ville Kaddi till varje pris förhindra. Så hon väckte sin son tidigt en morgon och bar honom på sin rygg över två mil till byn Gunjur, där Bubas faster bodde.

– Vi kom fram och det var barn överallt, minns Buba.

Omtumlad började han leka med sina kusiner. Mamman sa att hon skulle gå och hälsa på en granne och snart komma tillbaka. Men det skulle dröja tills han var tolv år innan de sågs igen.

– Det är det starkaste minnet jag har från min uppväxt, att jag ligger i sängen och väntar på mamma.

Fastern Mariama blev Bubas nya mamma. Foto: Privat
År 2000 var Buba med i tv-serien ”Expedition Robinson”. Det var ett slags ”Wild kids” för vuxna som utspelade sig på en ö i Malaysia. Buba var tittarfavorit och blev ”Robinson-Buba” med hela svenska folket, men röstades ut av det egna laget.

År 2000 var Buba med i tv-serien ”Expedition Robinson”. Det var ett slags ”Wild kids” för vuxna som utspelade sig på en ö i Malaysia. Buba var tittarfavorit och blev ”Robinson-Buba” med hela svenska folket, men röstades ut av det egna laget.

Foto: Privat

Trots all den smärta som olyckan förde med sig för Buba, blev den också en viktig vändpunkt. Fastern Mariama blev hans nya mamma och de tio kusinerna hans syskon.

När Buba var sju år fick han börja i en riktig skola, något som inte hade varit möjligt i hembyn Jambanjelli.

Buba hade lätt för att lära. Han klarade de nationella proven i sexan med jättefina betyg och blev utvald att läsa vidare på Gambia high school i huvudstaden Banjul.

Eleverna på Gambia high school var barn till landets rikaste och mäktigaste personer. Buba, en tunn pojke i plastsandaler, stack ut bland dem. Han fick lite pengar från sin morbror i
Senegal. Pengarna räckte till att hyra ett rum i staden, men Buba gick ofta hungrig.

År 2000 var Buba med i tv-serien ”Expedition Robinson”. Det var ett slags ”Wild kids” för vuxna som utspelade sig på en ö i Malaysia. Buba var tittarfavorit och blev ”Robinson-Buba” med hela svenska folket, men röstades ut av det egna laget. Foto: Privat

Som tur var fanns det lärare som såg och uppmuntrade honom, och även hjälpte till med skolmaterial. Buba jobbade hårt och fick bäst betyg av alla. På examensdagen var det han som fick hålla tal inför föräldrar och lärare.

– I publiken satt presidenten och applåderade, det var en revansch för mig, säger han.

Under tiden i Banjul reste Buba hem till byn Gunjur på loven, men han började också besöka sin biologiska familj i Jambanjelli. Han fick chansen att lära känna sina riktiga föräldrar igen, och ställa frågan som han undrat över så länge: ”varför lämnade ni bort mig?”

Bubas barn är ofta med och hjälper till på kliniken under loven. Adrame gillar att ta hand om djur och drömmer om att själv bli veterinär. ”När jag blir stor tänker jag ta över pappas klinik”, säger han.

Bubas barn är ofta med och hjälper till på kliniken under loven. Adrame gillar att ta hand om djur och drömmer om att själv bli veterinär. ”När jag blir stor tänker jag ta över pappas klinik”, säger han.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Bubas mamma gjorde sitt bästa för att svara, och hon kom att bli en väldigt viktig person för honom.

– Det är hon som har byggt upp mig.

Trots att hon själv varken kunde läsa eller skriva uppmuntrade hon Buba att fortsätta studera. ”Det finns så mycket där ute i världen som man måste ta del av”, tyckte hon.

Det fanns inget universitet i Gambia när Buba var ung. Efter examen var han tvungen att söka sig utomlands för att studera vidare. Buba fick ett stipendium för att utbilda sig till veterinär i Sovjetunionen.

Varför ville du bli veterinär?

– Jag har alltid tyckt om djur. Hos min faster fanns det hundar, katter, getter, får och en ko. Hundarna var sällskap och trygghet för mig. Jag upptäckte att jag kunde ”prata” med dem, jag kunde förstå och lugna dem.

Bubas barn är ofta med och hjälper till på kliniken under loven. Adrame gillar att ta hand om djur och drömmer om att själv bli veterinär. ”När jag blir stor tänker jag ta över pappas klinik”, säger han. Foto: Emma-Sofia Olsson

En dag kom det en engelsk biståndsarbetare till Gunjur för att vaccinera boskap. Han såg Bubas intresse och sa: ”Om du är duktig i skolan kanske du kan bli veterinär en dag. Då kan du ta över efter mig när jag blir pensionär.”

– Det gjorde starkt intryck på mig som pojke.

I Sovjetunionen fick Buba först lära sig ryska under ett år, sedan läste han till veterinär. Även där tog han examen med högsta betyg.

Under en resa hade Buba träffat en svensk tjej. De blev kära och gifte sig, och när Buba tagit sin examen flyttade de till Sverige. Men i Sverige fick han ett tufft besked – hans utbildning var värdelös här. Det räckte inte att lära sig svenska, han måste läsa om hela veterinärutbildningen.

Det var ett rejält bakslag, men Buba kämpade vidare. På mindre än fem år fick han sitt intyg på att han var svensk legitimerad veterinär, och kunde äntligen börja jobba med djur.

Var tror du att du fått din drivkraft ifrån?

– Jag gillar inte när någon säger att saker är omöjliga. Det triggar igång något i mig.

Buba har flera gånger stött på barn som sagt att de också vill bli veterinärer, men att det är för svårt att komma in på utbildningen.

– Att det är svårt betyder inte att det omöjligt. Ofta ger vi upp innan vi ens försökt. Om det så bara är tio personer som kommer in på utbildningen – varför kan du inte se dig som en av de tio? säger han.

– Du behöver inte ha föräldrar som är akademiker för att gå en högskoleutbildning. Din hudfärg, religion, var du kommer ifrån – det ska inte vara en begränsning. Är det något jag vill att barn ska tänka när de hör min historia är det: ”kan han, så kan jag också”.

Prenumera på SvD Juniorjunior.prenservice.se
Annons
Annons
Annons
Annons