X
Annons
X

Vetenskapernas storhet och elände

Nu står självprövning och eftertänksamhet på vetenskapsmännens dagorder. Man har insett att all forskning kan ha vidsträckta sociala konsekvenser och att vissa forskningsresultat inte är politiskt acceptabla. Hur vetenskapsmännen skall ställa sig till bl a dessa frågor avhandlades på ett symposium i Stockholm.

Lars Gyllensten (1921–2006).
Lars Gyllensten (1921–2006).

NATURVETENSKAPERNAS och de vetenskapliga idéernas och metodernas historia är sedan länge själva föremål för vetenskapliga och andra framställningar. Parallellt med det västerländska vetenskapliga tänkandet alltsedan dess ursprung i den grekiska forntiden löper emellertid också skilda slag av vad man kan kalla antivetenskap — kritik av den rationella vetenskapens arbetssätt och världsuppfattning och kritik av vad den kan åstadkomma.

De bägge temana flätar sig genom kulturhistorien som om de vore ett slags komplement till varandra som höger hand och vänster hand Ibland är det ena temat starkare och dominerar ibland det andra — men aldrig är något av dem helt försvunnet.

Anti-vetenskapen eller snarare anti-vetenskapema har också sin historia som för all del också har sina analytiker och skildrare men som saknar sammanfattande försök till systematisk historieskrivning och kulturhistorisk analys så som vetenskapen (eller vetenskaperna har fått. Antivetenskaperna är ändå viktiga företeelser som i olika tider har haft stor betydelse för det andliga klimatet i Europa och inte minst för hur vetenskaperna har kunnat arbeta.

Annons
X

SEDAN ETT PAR decennier har kritiken mot vetenskap och teknik kommit att ta sig allt starkare uttryck i de västerländska industristaterna och delvis också i andra länder. Ett ganska nytt inslag i detta ifrågasättande är att vetenskapsmännen själva har tagit mycket aktiv del i det och på flera punkter varit ledande i kritiken. Man kan erinra om Rachel Carsons världsbekanta bok "Tyst vår" som hör till de viktigaste sporrarna i sammanhanget om Albert Einsteins och andra fysikers kritik av kärnvapenrustningen eller en mikrobiologernas initiativ för några år sedan att utfärda stränga säkerhetsföreskrifter för forskningen med att införa främmande gener i arvsmassan hos mikroorganismer (den s k recombinant DNA forskningen.

Ett uttryck för denna självprövning är det internationella Nobelsymposium som Kungl Vetenskapsakademien anordnade i augusti 1978 med titeln Ethics for science policy. Föredragen och diskussionerna vid symposiet har nyligen utkommit i bokform (samma titel redaktörer T Segerstedt och E Ward, Pergamon Press 1979) och utgör en mycket givande läsning.

Ett par och tjugo deltagare i symposiet medverkar med artiklar som sträcker sig över de flesta fält av vetenskaplig främst naturvetenskaplig forskning och berör de flesta stridsfrågor som har varit aktuella i de senaste årens debatter. Bidragsgivarna representerar ledande gestalter i internationell forskning och forskningsadministration. Bland dem märks också företrädare för utvecklingsländerna och för s k alternativ forskning.

Flera författare försöker karaktärisera läget och sammanfatta grunddragen i den moderna kritiken av vetenskap och teknik. Bland orsakerna till oro dominerar givetvis de faror som följer av att vetenskap och teknik har blivit allt mäktigare och fått allt större möjligheter att ingripa i våra livsvillkor nu och i framtiden.

Denna artikel var införd i SvD den 7 februari 1980.

Vapentekniken och dess utveckling främst givetvis kärnvapen men även kemiska stridsvapen som avlövningsmedel och nervgifter hör till det allvarligaste – behandlade i boken av Hannes Alfvén, Frank Barnaby och J B Neilands (amerikansk radikal biokemist. Ungefär lika betydelsefulla är de faror för hushållningen med naturresurser och för bevarandet av en dräglig livsmiljö som den intensiva industrialiseringen medför med alla 10 000-tals nya främmande kemiska substanser som införs i vår omgivning Neilands påpekar att dessa ekologiska risker på sikt är väl så hotande som farorna med de moderna militära förstörelsevapnen Hannes Alfvén instämmer i samma bedömning.

Det är således som många påpekar dels användningen av forskningen och tekniken och dels forskning och teknik som maktmedel som utgör de främsta farorna.

EMELLERTID finns också andra sidor av problemen Torgny Segerstedt påpekar att de etiska konflikter som modern forskning och teknik har alstrat medför vad han kallar "neo-politiska problem Frågorna har främst och från början uppmärksammats utanför de traditionella politiska partierna och bryter igenom de gängse partigränserna Nya påtryckningsgrupper har uppkommit. Nya former för politiskt engagemang och politiskt handlande har trätt fram. De traditionella politiska grupperingarna finner sina mönster delvis upprivna och har därför också vänt sig emot dessa neo-politiska företeelser.

De gamla makthavarna försöker bagatellisera de nya problemen och undertrycka dem som för fram dem i Sverige liksom på många andra håll i Europa gäller detta inte minst socialdemokraterna och de fackliga ledarna.

Till dessa andra sidor av det neo-politiska problemkomplexet hör de ökade krav på värdering av den samhälleliga nyttan av nya företag i forskning och teknik på insyn och medinflytande som reses av medborgarna i dagens värld — i jämlikhetens valfrihetens rättvisans och demokratiens namn. Flera av deltagarna uppehåller sig vid dessa sidor bland andra amerikanskan Dorothy Nelkin och rumänen Mircea Malitza — således både i väst och i öst och med mycket likartade argument. Här har vetenskapsmännen ett stort ansvar — för öppenhet och för information.

Den politiska sprängkraften i de neo-politiska konflikterna har emellertid också sina högst tvivelaktiga inslag. Enligt Nelkin träffar man på en ohelig allians mellan reaktionära och vänsterextremistiska idéer bägge med en tendens att sväva ut i fantasteri och oresonlig dogmatik. Sociologen J Ben Davis ägnar sig åt en historisk och idékritisk analys av sådana urartningar inom samhällsvetenskaperna Han kartlägger "idéernas makt på dessa fält och hur idéerna har kunnat nyttjas för "retoriska missbruk och bli hjälpmedel för deras företrädare att framstå som ledare för "profetiska missionerande religioner i vetenskaplig förklädnad.

PÅ NATURVETENSKAPERNAS områden har liknande företeelser framträtt när mäktiga opinioner tycker sig finna hur de ena eller andra vetenskapliga forskningarna hotar deras livsåskådningar eller politiska ideologier Välkänt är hur religiösa grupper har försökt hindra sådan forskning som man anser strida mot omhuldade trossatser. Modernare varianter av besläktat slag har uppträtt bl a i USA där starka krafter har ingripit mot forskningar som skulle kunna utvisa att det finns biologiskt-ärftliga faktorer bakom kriminalitet att det skulle kunna finnas genetiska ras- eller könsskillnader när det gäller intellektuella prestanda eller att moderns tidiga närkontakter med det nyfödda barnet kan påverka barnets harmoniska utveckling.

Liknande konflikter uppträdde för några år sedan inom de jämförande beteendevetenskaperna Man kan erinra sig den häftiga kritiken som mötte Konrad Lorenz m fl. Bernard D Davis redogör för sådana mycket inflammerade politiskt-vetenskapliga konflikter i USA där påtryckningsgrupperna med militanta metoder lyckades stoppa viss forskning och utsatte forskare för personliga hot och rena rama förföljelser Lysenkoism — känd från Sovjet — är i princip också en västerländsk företeelse Davis påpekar att man här möter vad han kallar det moraliska felslutet d v s uppfattningen att vad som bör vara också faktiskt är fallet För vanligt bondförstånd ter sig saken så enkel som att verkligheten inte blir bättre och våra möjligheter att hantera den inte ökar om vi blundar för sådant som är obehagligt eller ljuger bort det.

EN ALLVARLIG självprövning framträder bland forskarna vid symposiet. Detta är högst begripligt Forskarna är ju också människor med i många fall lidelsefulla moraliska värderingar och med ansvarskänsla Dessutom talar högst egoistiska skäl för att man skall ta kritiken av vetenskap och teknik på allvar Det är en demokratisk plikt att lyssna till andra än de egna. Och det är nödvändigt om man vill fortsätta att forska och skall kunna räkna på samhällets stöd för detta och på de ungas vilja att ägna sig åt forskning.

Kanske är emellertid debatten om forskningens kris och kritiken av forskning och teknik inte fullt så entydig som det ibland kan tyckas. Undersökningar bl a i USA har visat att 70 av medborgarna har en mycket positiv inställning till vetenskap och teknik anser att människornas liv har gjorts bättre därigenom och hyser hög aktning för forskarna som yrkesgrupp (D Nelkin, D S Fredrickson).

Samma uppfattning i ännu högre grad framträder i inlägget av Letitia Obeng (kvinnlig svart forskningspolitiker från Ghana knuten till Förenta Nationerna Obeng hävdar med skärpa att "överbryggandet av gapet mellan utvecklade länder och utvecklingsländer beror i ökande grad på den framgång varmed modernt vetenskapligt kunnande och de rationella systematiska metoder som kännetecknar vetenskapligt handlande kan sättas in på att lösa den ekonomiska och sociala utvecklingens problem och att "vetenskap och teknik är oundgängliga för utvecklingen.

Detta betyder inte att Obeng har någon naiv och okritisk inställning. Tvärtom går hennes inlägg också ut på att påvisa defekter för att inte säga skuld hos de utvecklade länderna när det gäller deras sätt att utnyttja u-ländernas resurser att beröva dem nödvändiga forskningsresultat att dra till sig deras begåvade ungdomar och utbilda dem i sådan forskning som ej kan nyttiggöras i deras hemländer med mera. För u-länderna är en vettig prioritering av hur man sätter in sina forskningsresurser högst angelägen — och i lika hög grad en effektiv och fri försörjning med vetenskapligt och tekniskt kunnande och en öppen och bred spridning av kunskap till befolkningen.

Gentemot Letitia Obengs tungt vägande inlägg framstår föredragen av några västerländska intellektuella med svärmerier för orientaliska "alternativ och militant fördömande av västerländsk forskning och teknik som oansvariga omogenheter. Om det rationella vetenskapliga tänkandet behöver komplement med alternativa källor för kunskap upplevelse och livsåskådning — vilket få torde vilja bestrida — så inte kan sådana alternativ sökas med hjälp av "profetiskt-missionerande religioner och "retoriska missbruk av idéer även om idéerna här och var kan rymma fruktbara kärnor.

Mycket mer finns att söka i antologien "Ethics for science policy — bland annat om medicinsk forskning och försök på människor om vapenteknik m m och om förslag att föra ut medinflytande och information i forskningssammanhang För den som intresserar sig för de betydelsefulla "neo-politiska problem och konflikter som den moderna forskningen och tekniken har skapat är boken en rik källa till stimulation och också provokation. Den kommer säkert att låta tala om sig — med fler fasetter än vad som här har kunnat göras rättvisa.

Annons
Annons
X
Annons
X

Lars Gyllensten (1921–2006).

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 7 februari 1980.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X