X
Annons
X

Vetenskapen har svikit Hedenius

**Med slipade vetenskapliga argument gick Ingemar Hedenius till storms mot kyrkan och biskoparna. Vad Hedenius inte kunde veta var att vetenskapen inom några decennier skulle överge de flesta ståndpunkter som var aktuella 1949, skriver Johan Lundborg.
**
När jag läste teologi i Uppsala i slutet av 1970-talet slogs vi studenter av bristen på offentligt samtal kring religiösa frågor. När detta tema vid ett tillfälle kom på tal svarade en av våra lärare reptilsnabbt: "Det går inte så länge Ingemar Hedenius lever." Så starkt var Hedenius inflytande över den religiösa diskussionen 30 år efter det att hans bok "Tro och vetande" kommit ut och startat en av 1900-talets största svenska idédebatter. Få ville utsätta sig för en debatt, där Hedenius kunde tänkas blanda sig i.

Det är sant att Hedenius och hans tidvis gode vän Herbert Tingstens dominerande ställning i svensk politisk och kulturell debatt abrupt bröts i och med studentrevolten 1968. Hedenius som alltid betraktade sig själv som radikal, blev nu avfärdad som något borgerligt, förstelnat och förlegat av den nya revolterande generationen.
Hedenius marginalisering gällde dock inte på religionens område. Hans syn på vad religiös tro är och hans upplysningsfilosofiska argumentation mot kristendomen lyckades överleva och bestämma stora delar av den svenska teologiska forskningen ytterligare ett antal decennier framöver. Det var tyst så länge Hedenius levde och det är fortfarande rätt tyst.
Vad skulle då kunna bryta denna tystnad? Skulle en ny tro och vetande-debatt kunna uppstå - en debatt där kristendomen ställs mot vetenskapen? För att svara på den frågan måste man ha klart för sig vilka speciella förutsättningar som rådde 1949. Utöver det faktum att Hedenius var en oerhört skicklig retoriker, var det minst fyra förhållanden som avgjorde att det blev ett sådant väldigt rabalder.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X