Annons
X
Annons
X

Vetenskapen formar inte normer

Homosexualitet och forskning Många forskare och vetenskapsjournalister är fångade av tron på vetenskapens helande kraft. De lider av scientism. Forskningsresultat ska granskas och prövas, inte idealiseras och ideologiseras, skriver publicisten Anders Björnsson med anledning av nya forskningsrön om att homosexuell läggning grundläggs eventuellt redan i livmodern.

Forskning om homosexualitetens orsaker blir nästan alltid nyhetsstoff. Det beror inte på att denna forskning är viktigare än annan forskning som i 99 fall av 100 förbigås med medial tystnad. Det beror på att det finns en speciell kår av journalister som anser att detta är en kolossalt viktig fråga.

Saken anses viktig ungefär på samma sätt som pridefestivaler och uppgiften om att homosexuella inte godkänns som organdonatorer (Expressen 18/6) anses vara stora och viktiga nyheter. Homosex säljer.

För förnuftet däremot är det fullständigt obegripligt att vad som bestämmer en individs val av sexuell partner – om det råkar vara en person av samma kön, av samma hårfärg eller annan ras – skulle ha något som helst allmänintresse eller överhuvudtaget angå en seriöst arbetande journalist.

Annons
X

Karin Bojs, Dagens Nyheters vetenskapsredaktör, har emellertid intresserat sig för saken. Hon lyfte nyligen (DN 18/6) fram färska forskningsrön som sägs visa att ”homoläggning grundläggs tidigt i livet”, eventuellt redan i livmodern: åtminstone manlig homosexualitet kan ibland ha genetiska orsaker, skriver hon.
**

Därmed, påstår hon vidare,** blir det svårare att avfärda uppfattningar om att homosexuell läggning går att styra genom viljeakter eller att den är socialt inlärd. Bojs menar att detta kommer att ge oss en mera tolerant världsbild.

Talar bara vetenskapen om hur det förhåller sig kommer människor att ge upp sina urbota fördomar, är andemeningen. Färre bögar och flator kommer att utsättas för förföljelser från extrema religiösa grupper om så sker, får vi tänka oss.
**
Kan vi verkligen vara säkra på det?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ** Går det inte lika gärna att föreställa sig att en kristen eller annan fundamentalist kommer att ägna ännu större flit och energi åt att omvända praktiserande homosexuella från deras förkastliga livsföring? Allt naturligt behöver förvisso inte vara önskvärt.

    I många samhällen har det funnits publik resonans för att motverka och undanröja nedärvda defekter – anhängare till rashygien var övertygade om att det skulle gå. Vad hindrar att det också i vår tid uppkommer inom- eller utomvetenskapliga rörelser som försöker sortera ut icke-människovärdig avkomma från det genetiska materialet? Stamcellsforskning har motiverats med löften om att vissa ärftliga sjukdomar ska kunna övervinnas en gång för alla. Lyckan hägrar.

    Men sådana funderingar gör sig inte Bojs. Vetenskapsjournalister gör sig i allmänhet inte det. De är benhårt inriktade på att ju mer god forskning som utförs i ett samhälle desto mer fysisk och social hälsa uppkommer i detta samhälle, och med ökad tillgänglig kunskapsmassa följer också en mera upphöjd moral, mera altruistiska handlingssätt, snällare och vidsyntare individer. Och detta trots att det finns gott om empiri som tyder på raka motsatsen.

    Det var i världens ledande vetenskaps­nation, Tyskland, som 1900-talets mest inhumana ideologi fick fotfäste och vann anklang. Nazisterna befrämjade och tillgodogjorde sig forskningsresultat med en effektivitet som borde kunna göra nutida forskningsfinansiärer gröna av avund.

    Och forskare är nu inga dumskallar: de ställde upp och slevade i sig vad som bjöds i Tredje riket – om de hade rätt genuppsättning förstås, rätt ras.

    Man vågar knappast tänka tanken hur våra vetenskapsjournalister hade gottat sig åt alla viktiga genombrott i studierna på människa vid denna tid.

    Från klarhet till grymhet alltså.

    Tanken att vetenskapligt baserad kunskap leder till mera ändamålsenliga överväganden och klokare politiska beslut är en vida spridd missuppfattning, långt utanför kretsen av närmast berörda aktörer. Många smittade är besjälade av tron på vetenskapens helande kraft. De lider av scientism.

    Dess utövare har aldrig riktigt problematiserat vetskapen om att det inom universitetsinstitutioner och andra kunskapens högborgar har producerats teorier och produkter som har varit direkt skadliga för natur och samhälle, ja för mänskligheten som sådan.

    Nobelpristagaren Fritz Haber och senapsgasen är ett exempel bland otalet. Igår handlade det om PCB, idag om genmodifierade grödor.

    Alla forskningsgenombrott som kan frambringa lidande och elände behöver inte misstros. Men de måste inte heller ideologiseras av vetenskapstroende journalister.

    Deras skyldighet är att granska den vetenskapliga praktiken som vilken annan social praktik som helst, utsätta den för samma hårdhänthet som till exempel musikkritiken utsätter det musikaliska artisteriet för eller radiokritiken utsätter radiomediet för.

    Med andra ord: Vad säger oss egentligen insikten om att homosexualitet kan vara ett biologiskt nedärvt beteende? Befriar den några från synd, andra från skuld? Och vad säger det till den som skulle råka befinna sig i en grupp som inte har ärvt beteendet men beter sig så i alla fall: bör han eller hon därför känna sig mindre lättad än övriga?

    Hur kan man alls, med stöd i vetenskapen, tillskriva en kategoriserad population någon form av kollektiv identitet, i det här fallet könsidentitet, och finns det inte homosexuella som inte vill vara det? Har rökare en speciell identitet? Rödhåriga?

    Frågorna uteblir.

    Ja, vetenskapskritik är en bristvara, men scientismen är på frammarsch och vetenskapsjournalistiken fungerar som stöttrupp. Den gillar absolut inte att vissa saker i samhället får lov att vara gåtfulla. Varför älskar jag en viss person men inte en annan? Varför föredrar en del män äldre kvinnor framför yngre?

    Tänk om forskningen fann en gen som betingar äktenskaplig otrohet: skulle det beteendet då bli mindre belastande i somligas ögon, eventuellt mindre lockande för somliga? Och skulle detta i så fall vara en forskningsuppgift värd att kasta en sagolik massa offentliga medel över?

    Ur ett empiriskt resultat kan ingen bestämd normativ slutsats dras. Det mesta är forskningsbart, allt är inte forskningsvärt. Massor av trivialiteter utövas i vetenskapens heliga namn.
    **
    ANDERS BJÖRNSSON**
    Historiker och publicist, verksam som chefredaktör för tidskriften Dagens Forskning 2001–2003

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X