Ledare

Ivar Arpi:Vetenskap är inte underhållning

Ivar Arpi
Under strecket
Publicerad
Annons

Det är för lite statsvetare i våra program.”

Så inleder Louise Epstein avsnittet ”Vad ska vi med statsvetarna till?” i Nordegren & Epstein (12 maj 2015).

Jag är nästan böjd att hålla med. Det finns många duktiga statsvetare i Sverige. Men det är några som förekommer alldeles för ofta med sina gissningar. Vilket var vad min ledare i dag handlade om. Tyvärr verkar en del ha missförstått poängen.

Det är klassisk journalistisk arbetsmetod att jaga pratminus som kan bekräfta och ge auktoritet till en egen tes. Såhär kommenterar Owe Nilsson, TT:s politiske reporter, min ledare på twitter: ”Jag brukar ofta presentera egna bedömningar och sen låta statsvetare kommentera det.”

Journalisten ska inte analysera utan neutralt förmedla. Nu är detta inte en rågång som journalister klarar särskilt bra alla gånger. Men man klarar det bland annat genom att ringa upp pratglada statsvetarprofessorer och ställa ledande frågor eller be dem resonera om något. Vips har man bekräftat den rubrik man vet kommer generera klick. Och nu har man dessutom en professors auktoritet bakom. Statsvetare låter journalister buktala genom dem.

Annons
Annons

Jag tog några exempel i min ledare i tisdags. Givetvis finns det fler. Socialdemokraterna hade gått bakåt 0,4 procentenheter i en opinionsundersökning i november – sju veckor efter riksdagsvalet. Det var en så pass liten förändring att man inte kunde utläsa något som helst ur den (läs statsvetaren Anders Sundell om det här). Det var en enda opinionsundersökning och en väldigt, väldigt liten förändring. Detta är grundläggande statistik.

Ändå fick Aftonbladet både Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld att uttala sig (3 november 2014).

”Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, kallar opinionsläget för en varningssignal för Socialdemokraterna.
– Man har fått bort alliansregeringen och fått ihop budgeten. Men väljarkåren belönar inte det än. Man hade kunnat förvänta sig en smekmånad för Socialdemokraterna”, sade Hinnfors.

”Det här tror jag visar att det är tungt att regera jämfört med att sitta i opposition”, sade Ulf Bjereld.

Varför uttalade sig Hinnfors och Bjereld om detta trots att det är så skakigt? Och i enlighet med vilken forskning? Visst, det blev en nyhetstext. Och en rubrik: ”Väljarnas dom mot S – en varning”. En rubrik som Jonas Hinnfors lånat ut sin auktoritet som professor till, men som helt saknar all form av vetenskaplighet. I en ohelig allians får journalisten och statsvetarna här den obetydliga opinionsförändringen i en enda opinionsundersökning att framstå som grundad i forskning. Vilket den inte på något sätt var. Man hade lika gärna kunnat be Bjereld och Hinnfors att berätta vad stjärnorna säger om Socialdemokraternas opinionsstöd. Det hade varit lika vetenskapligt.

Annons
Annons

Ett par andra exempel från Hinnfors och Bjereld:
"I sitt sommartal i går tog Annie Lööf upp klassiska Centerfrågor. Det handlade om landsbygden, miljön och företagen. Ett framgångsrecept menar S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld. – Hon är något på spåret, säger han." (SvD, 7 augusti 2014)

"Både Socialdemokraterna och Moderaterna har valt att tidigarelägga delar av sina valrörelser. Något som signalerar kris, enligt statsvetaren Jonas Hinnfors." (SvD, 2 augusti 2014)

Enligt vilka teorier och enligt vilken forskningsresultat var Annie Lööf "något på spåret"? Enligt vilka teorier och enligt vilka forskningsresultat var det kris som gjorde att valrörelserna tidigarelades?

Detta är några typexempel på hur vissa statsvetare babblar på till skada för både allmänheten och för andra statsvetare. Förtroendet skadas ju även för de statsvetare som är mer återhållsamma och forskningsnära. För det bör poängteras att det finns gott om seriösa statsvetare som är bra på att kvalificera sina uttalanden. De allra flesta statsvetarna syns inte i medierna, utan ägnar sig åt forskning som handlar om annat än dagsaktuella händelser. Men statsvetarna som kör på sin magkänsla citeras oftare. Som Philip E. Tetlock visade i sin studie: Ju mer tvärsäker någon expert är, desto oftare förekommer denne i medierna.

Jag försöker inte vara elak. Poängen är att statsvetare har en roll som sanningsförmedlare i sin roll som forskare. En legitimitet som de flesta andra som kommenterar politik saknar. Jag håller med Katarina Barrling som svarar på vad en statsvetare kan bidra med, i inslaget i Nordegren & Epstein: ”I bästa fall så kan vi fördjupa och lyfta blicken. Att just den dagen vi är inne på och det som sker just nu inte är representativt för det större skeendet. I bästa fall. Men det finns ju som jag ser det också en risk att vi blir som sämre politiska reportrar som kommenterar dagsaktuella händelser på ett sätt som du [Ekots politiske kommentator Thomas Ramberg] är mycket bättre på.”

Annons
Annons

Till sist vill jag kommentera ett inlägg som skrevs av Stefan Olsson, moderat politiker i Uppsala och statsvetare, som svar på min ledare. Enligt honom har jag missförstått vad vetenskap är till för. Han jämför statsvetenskap med medicin och menar att båda är ungefär lika bra. Jag skulle vilja påstå att läkare är många gånger bättre på att förklara vad de faktiskt vet och inte vet, än vad statsvetare är. Sedan kritiserar han kravet att statsvetare ska utkrävas ansvar för sina gissningar. Han jämför statsvetare med fotbollskommentatorer som ju är ”så dåliga på att förutsäga matchresultaten”. På twitter utvecklade han: ”Det får större konsekvenser för människor när fotbollskommentatorer gissar fel än statsvetare. Folk satsar ju pengar på fotboll.” Olsson skrev även till mig: ”Varför är det ett problem att statsvetaren gissar?”.

Jag tror tyvärr att det är Stefan Olsson som har missförstått sin egen roll som statsvetare. Vetenskapsmän ska inte vara underhållare som roar tv-publiken. Vetenskapsmän bör heller inte gissa hejvilt. För det kan få stora konsekvenser. Och vetenskapsmän är inte klokare än andra. Antingen är ett påstående grundat i forskning eller så är det inte det. Det är detta som skiljer vetenskap från annan verksamhet. Visst, det är roligt att läsa berättelser. Min kritik här är mot berättare som kallar sina, förvisso intressanta, historier för vetenskap.

Allra sist en jämförelse. Att kritisera kvacksalvare inom medicin är inte detsamma som att kritisera läkare. Tvärtom är det ett försvar av läkarvetenskapen att kritisera ovetenskaplig alternativmedicin till exempel. Fråga någon läkare. Jag vågar gissa (sic!) att de flesta av dem ser kritik av oseriösa medicinska påståenden som ett försvar av deras yrkeskår, inte som en kritik av den. På samma sätt är min kritik av statsvetare som gissar vitt och brett och uttalar sig om allt möjligt inte en kritik av alla statsvetare, utan en kritik av kvacksalvarna inom skrået.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons