”Veronica” är hemlig detektiv

Det gäller att smälta in och se vanlig ut. Häng med när juniorreportrarna gör en superhemlig intervju med detektiven Veronica.

 Juniorreportrarna Jacob och Axel träffar Veronica som har ­varit privatdetektiv i snart fem år. Mycket av hennes ­arbetstid går åt till att spana på människor.
Juniorreportrarna Jacob och Axel träffar Veronica som har ­varit privatdetektiv i snart fem år. Mycket av hennes ­arbetstid går åt till att spana på människor. Foto: Ari Luostarinen

Intervjun ska äga rum klockan tre på ett fik och strax kommer en detektiv att dyka upp för att svara på frågor som Axel och Jacob förberett.

Detektiven har bett om att få vara anonym eftersom hon inte vill att hennes riktiga namn ska hamna i tidningen. I den här intervjun kallar vi henne därför för ­Veronica.

Det är spänning i luften när detektiven äntligen kommer och slår sig ner vid vårt bord.

Jacob: Hur ser en vanlig ­arbetsdag ut för dig?

– De kan se väldigt olika ut. Men jag jobbar mest med spaning. Det blir mycket arbete på kvällarna och ibland kan jag sitta flera timmar i en bil och spana på folk.

Axel: Använder du olika förklädnader när du är på jobb?

– Ja, men kanske inte som man tänker sig. Det är inte som på tv att man klär ut sig till någon helt annan person. Däremot är det viktigt att smälta in när man är detektiv. Ska jag till exempel spana på någon på en fin restaurang är det viktigt att jag klär mig fint. Och går man på hundpromenad ska man såklart ha med sig en hund.

Veronica har jobbat på en ­detektivbyrå i snart fem år. Uppdragen varierar men oftast handlar det om att byrån kontaktas av en klient som vill att detektiverna ska spana på någon som de tror ljuger eller kanske döljer något. Om uppdraget är för farligt ­säger de nej till jobbet. Säker­heten är viktig.

Axel: Hur skiljer sig polisens spaningsarbete från ert?

– Polisen har massa regler och chefer, det ska skrivas rapporter på rätt sätt. Vi kan göra lite mer som vi vill. Vi ska såklart hålla oss inom ramen för vad som är lagligt men vi är friare.

Veronica heter egentligen något annat. Foto: Ari Luostarinen

Polisens uppgift är att förebygga brott och säkra tryggheten i samhället. Till polisens verksamhet bidrar alla människor genom de pengar de betalar i skatt. Det kostar inget att gå till polisen.

En privatdetektiv arbetar på uppdrag av sina klienter, som också är de som betalar för ­detektivens arbete.

Jacob: Vet din familj och dina kompisar om att du är detektiv?

– Ja. Men när nya personer frågar mig vad jag jobbar som brukar jag inte säga att jag är detektiv. Man vet aldrig hur folk reagerar och det har hänt att människor blivit irriterade. Vissa tycker att man gör fel som spanar.

Det gäller att vara diskret när man spanar, så man inte upptäcks av den man spanar på. Foto: Ari Luostarinen

Jacob: Hur gör du för att inte bli upptäckt när du jobbar?

– Det gäller att inte se ut som att man spanar. Jag kan till exempel inte sitta så här och speja åt olika håll med handen ovanför ögonen – det gäller att se vanlig ut.

Axel: Har du tips om någon av oss skulle vilja bli privat­detektiv?

– Det är väldigt viktigt att hela ­tiden vara nyfiken och att man lär sig lite om allt. Sen är det också en fördel om man är en person som vågar och är modig. Men det viktigaste av allt är att hela tiden ligga ett steg före!

Juniorreportrarna Jacob och Axel träffar Veronica som har ­varit privatdetektiv i snart fem år. Mycket av hennes ­arbetstid går åt till att spana på människor.

Foto: Ari Luostarinen Bild 1 av 3

Veronica heter egentligen något annat.

Foto: Ari Luostarinen Bild 2 av 3

Det gäller att vara diskret när man spanar, så man inte upptäcks av den man spanar på.

Foto: Ari Luostarinen Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X