Annons
X
Annons
X

Bengt af Klintberg: Verklighetens amasoner var inga förlorare

När de grekiska männen dödar mytens kvinnliga krigare befäster de ett patriarkaliskt samhällssystem – med budskapet att kvinnan borde vara fredlig. En ny bok avlivar både myten om att amasonerna aldrig har funnits och att de skar av sig högra bröstet för att kunna skjuta pilbåge.

Akilles dödar amasondrottningen Penthesileia i det trojanska kriget på en grekisk vas från cirka 530 f Kr.
Akilles dödar amasondrottningen Penthesileia i det trojanska kriget på en grekisk vas från cirka 530 f Kr. Foto: Bridgeman Art Library/IBL

Om amasonerna, de antika kvinnokrigarna, finns många mer eller mindre fantasifulla föreställningar. Två är särskilt vanliga. Den ena är att de skar av sig sitt högra bröst för att det inte skulle vara i vägen när de spände sina pilbågar. Den andra är att de i själva verket aldrig har existerat, att de är mytiska varelser, jämförbara med kentaurerna.

Båda dessa föreställningar är felaktiga. Det visar den amerikanska antikforskaren Adrienne Mayor med eftertryck i sin bok ”The Amazons. Lives and legends of warrior women across the ancient world” (Princeton University Press). Författaren är en framstående expert på antikens litteratur, konst och folklore, verksam vid Stanforduniversitetet, och boken är med sina 500 sidor den mest uttömmande som har skrivits om de gåtfulla amasonerna.

Uppfattningen att de hade tagit bort ena bröstet för att kunna strida bättre går tillbaka på en felaktig etymologi som lades fram första gången av historikern Hellanikos av Lesbos (f 490 f Kr). Benämningen amason måste enligt ­honom betyda ’bröstlös’ och återgå på grekiskans prefix a- ’utan’ och mastos ’bröst’. En liknande uppgift hos Hippokrates ledde till uppfattningen att unga amasonkvinnor redan före puberteten fick ena bröstet borttaget med ett glödgat metallredskap.

Annons
X

Den rysansvärda uppgiften kittlade de antika Medelhavsfolkens fantasi och fördes vidare av grekiska och romerska författare som Strabon, Diodorus Siculus, Pomponius Mela och Curtius. Adrienne Mayor påpekar att den inte bara är språkligt ohållbar, den är också anatomiskt oriktig: bågsträngen spänns inte i brösthöjd utan i höjd med ögat, och kvinnobröst behöver alltså inte vara i vägen. På de antika grekiska vasmålningarna avbildas amasonerna alltid med båda brösten i behåll, det ena i regel blottat, det andra täckt av ett klädesplagg.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Påståendet att amasonerna är mytiska fantasivarelser tillhör främst vår egen tid och beror på att de viktigaste källorna är grekiska myter om hjältar som utkämpar strider med amason­drottningar. Det nionde av Herakles tolv stordåd var att han begav sig till amasonernas land vid Svarta havet och efter en strid med amasondrottningen Hippolyte återförde hennes rikt smyckade gördel till grekerna. Om kung ­Theseus, det antika Atens störste hjälte, berättas att han under ett krig med amasonerna rövade med sig Hippolytes syster Antiope. Hon förälskade sig i honom och blev hans hustru.

    En tredje grekisk hjälte som stred mot amasoner var Akilles, ”Iliadens” huvudperson. Denna episod i det trojanska kriget skymtar bara hos Homeros men har berättats utförligt av andra antika författare. En armé av amasoner har kommit till Troja för att som trojanernas bundsförvanter strida mot grekerna. Deras anförare är Penthesileia, syster till de båda tidigare nämnda amason­drottningarna. Hon strider som en lejoninna mot Akilles men faller till sist för hans spjut. När han lyfter av henne hjälmen överväldigas han av hennes strålande skönhet och sörjer över att han har dödat en kvinna som kunde ha blivit hans hustru.

    En tvekamp mellan någon av de mytiska grekiska hjältarna och en vacker amasondrottning var ett favoritmotiv för de greker som under antiken dekorerade vaser med scener ur de gamla hjältesagorna. Faktum är att bara ett motiv är vanligare, nämligen scener som illustrerar Herakles stordåd. Mer än 550 bevarade vaser avbildar striden mellan en grekisk hjälte och en amason. Bortsett från hjälmen på huvudet avbildas hjälten alltid naken, medan amasonen bär en exotisk dräkt med långa byxor som markant skiljer sig från grekiska kvinnors klädsel under antiken. Figurerna möts i en stridens koreografi med erotiska övertoner.

    I myterna och vasmålningarna med strider mellan hjältar och amasoner som motiv (där grekerna alltid segrar) blandar sig inte sällan de olympiska gudarna i leken, vilket säkert har bidragit till att en senare tid har uppfattat amasonerna som mytiska varelser. Flera antikforskare har framfört teorin att bilden av amasonerna skapades av ­greker som ett slags motbild till hur en grekisk kvinna borde vara: fredlig, bunden till hemmet och barnen, under­kastad mannens vilja. Amasonerna försökte både i sin klädsel och sitt uppträdande efterlikna männen, men myternas och vasmålningarnas budskap var att det var dömt att misslyckas. När de grekiska männen dödar dem befäster de ett patriarkaliskt samhällssystem.

    Adrienne Mayor avvisar kategoriskt teorin att myternas och vasmålningarnas bild av amasonerna skulle sakna verklighetsbakgrund. Ett överväldigande rikt litterärt och arkeologiskt källmaterial visar tvärtom att bakgrunden är grekernas sammanstötningar med centralasiatiska ryttarfolk. Det namn som antikens greker använde om folkstammarna på stäpperna norr om Svarta havet var skyter. Skyterna var fruktade för sin krigskonst och deras ryttararméer rörde sig över ofantligt stora områden. Benämningen amasoner syftar enligt Adrienne Mayor på någon av de folkstammar som räknades till skyterna.

    De äldsta grekiska uppgifterna om fientliga amasoner avser både manliga och kvinnliga krigare. Många av dessa tidiga uppgifter är lokaliserade till ett område i nuvarande nordöstra Turkiet, söder om Svarta havet. Grekerna kallade området Pontos och hade efter sammanstötningar med amasoner grundat handelskolonier där.

    Geografen Strabon, som själv kom från Pontos, berättar att amasonerna lämnade barnen att uppfostras av fosterföräldrar. Andra författare nämner att barnen lämnades till kvinnor om de var flickor, till män om de var pojkar. När männen var borta på mångåriga härjningståg, bildade kvinnorna arméer för att kunna försvara sig om de blev angripna. Berättelser om stridbara amasoner nådde grekerna i både skriftlig och muntlig form, bland annat genom slavar som fördes från Svartahavsområdet till Grekland. Efterhand kom tyngdpunkten i berättelserna helt att ligga på kvinnliga krigare, männen försvann ur bilden.

    Det starkaste beviset för före­komsten av kvinnliga krigare bland de skytiska ryttarfolken är de många gravfynden av krigare som har begravts tillsammans med en häst och med vapen vid sin sida. Tidigare kunde arkeologerna inte avgöra om skeletten i gravarna var efter män eller kvinnor, vilket ledde till att man ofta drog den förhastade slutsatsen att de var efter män. Ny dna-teknik har gjort att man numera kan fastställa både kön och ålder på de begravda.

    Det visar sig att mer än en tredjedel av skeletten, 37 procent, är efter kvinnor. Praktfulla dräkter med guldbälten och öronringar av guld tyder på att deras sociala status har varit hög. Flera av skeletten har skador som visar att kvinnorna har fallit i strid. I de mer än hundra kvinnogravar som har undersökts var kvinnornas ålder 16–30 år, i några fall bara 12–15 år.

    Det förefaller som om dessa ryttarfolk tidigt lärde upp unga män och kvinnor till skickliga ryttare. De lärde sig att hantera pilbåge och andra vapen till mästerskap. Adrienne Mayor anser att hästkulturen är förklaringen till att jämlikheten mellan könen var betydligt större i amasonsamhället än i det forntida Grekland. I Grekland levde kvinnorna större delen av sina liv inomhus, i Skytien uppfostrades både män och kvinnor till en utomhustillvaro. Klädkoden med en toppig hjälm, långa byxor och en läderkorsett var densamma för båda könen, och både kvinnor och män kunde bli anförare i striderna.

    De skytiska folkstammarna har inte lämnat efter sig några skrivna dokument. I nyare tid har emellertid folk­lorister upptecknat muntligt bevarade epos som förts vidare av sångare från generation till generation och som berättar om dramatiska händelser långt tillbaka i historien. Adrienne Mayor ägnar en stor del av sin bok åt en grundlig genomgång av de inslag i denna muntliga diktning som uppvisar likheter med de forntida grekiska källorna.

    Det visar sig att berättelser om starka, krigiska kvinnor har ­varit vanliga i Kaukasus. I nuvarande Azerbajdzjan har barderna sjungit epos om kvinnliga krigare med en kvinnlig härförare. Ett tjerkessiskt epos handlar om krigardrottningen Amezan (vars namn skulle kunna ha ett samband med ­grekiskans amazon) som under en strid dödar sin älskade, en man i en grannstam. Den tragiska händelsen påminner om den grekiska myten om Akilles som dödar den vackra Penthesileia och fylls av sorg när han inser att de hade kunnat bli ett kärlekspar. Men här är maktfördelningen mellan könen den motsatta.

    Under läsningen av ”The Amazons” kan man som svensk komma att tänka på det som i nordisk mytologi har berättats om sköldmör, kvinnor som deltar i striden vid männens sida. Kända sköldmör är Hervor i ”Hervarar saga” och Brynhild i ”Völsungasagan”. Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus berättar i sin krönika från 1200-talet att 300 kvinnor kämpade på den danska sidan i det mytiska slaget vid Bråvalla. Uppgifterna om sköldmör har satts i förbindelse med nordiska kvinnogravar där vapen har påträffats bredvid skeletten.

    Fynden har tolkats olika: en del forskare har sett dem som bevis för att kvinnor i förkristen tid faktiskt har deltagit i strider. Andra har menat att placeringen av vapen i gravarna ska förstås som en symbolhandling, som visar att den döda kvinnan var jämförbar med männen i makt och styrka.

    Adrienne Mayors studie, med alla välbelagda fall av kvinnor som dödats i strid och som begravts med hästar och vapen, pekar på att kvinnliga krigare kan ha varit vanligare än vad forskarna har varit medvetna om. Det gäller särskilt utpräglade krigarkulturer som de centralasiatiska stäppernas ryttararmé­er och de asadyrkande nordmännen, där bara den som dött i strid troddes komma till Valhall.

    Annons

    Akilles dödar amasondrottningen Penthesileia i det trojanska kriget på en grekisk vas från cirka 530 f Kr.

    Foto: Bridgeman Art Library/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X