Verkligheten överträffar dikten

Nästa helg invigs Stockholms litteraturfestival. En av stjärnorna är den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, känd för succéen ”En halv gul sol”. Denna text, om verklighetens betydelse för Adichies romaner, är skriven i samband med utgivningen av den nya romanen ”Americanah”.

Under strecket
Publicerad
Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) bor i Nigeria och USA och är aktuell på svenska med romanen ”Americanah”.

Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) bor i Nigeria och USA och är aktuell på svenska med romanen ”Americanah”.

Foto: AP PHOTO/GEORGE OSODI
Annons

Det var runt jul i Abba, den lilla stad som min släkt kommer ifrån. Jag var på väg hem till min farbror och kom gående längs gatan, som var sprucken och uttorkad av harmattanvinden. Framför mig gick två flickor i femtonårsåldern och pratade högt med varandra. De kom från trakten, det förstod jag på deras kläder, deras lantliga igbo-dialekt, deras sätt att gå. Så snubblade en av dem till och ramlade. ”Fuck!” sa hon, på engelska. ”Fuck!” Jag var på vippen att stanna och fråga om jag hade hört rätt, det var det sista jag trodde att hon skulle säga. Jag hade förväntat mig ”Ewo!” eller ”Jesus!” eller ännu hellre någonting på igbo, exotiskt och underbart i mina storstadsöron. Men hon sa ”Fuck”. Jag tog genast fram anteckningsboken som jag bär med mig för den sortens oväntade ögonblick. Ögonblick som jag senare kan omvandla till fiktion. Än har jag inte använt den här händelsen i någon berättelse, men jag kan redan föreställa mig att en potentiell läsare skulle säga: ”Jag tror inte på att en lantlig igboflicka skulle säga ’Fuck!’” – en rimlig invändning. Men just den här flickan sa faktiskt ”Fuck”. Och det var det osannolika som gjorde händelsen intressant.

Annons

Som läsare lockas jag av detaljspäckade berättelser om människor vars liv påverkas lika mycket av inre som yttre krafter, det slags skönlitteratur som ”framför allt handlar om hur individer passar in eller inte passar in i sin sociala omgivning”, som Jane Smiley fint har beskrivit det. Den sortens skönlitteratur intresserar sig för det generella såväl som det specifika, men bedöms ofta enbart utifrån det generellas konventioner. Som läsare förstår vi till exempel att Ama Ata Aidoos, Graham Greenes och Honoré de Balzacs omsorgsfullt komponerade romaner inte är verkligheten, ändå tolkas gestalterna ofta utifrån en generell ”verklighetslogik” – ingen kvinna, säger vi, beter sig som kvinnorna hos Philip Roth. (Fast nog måste det väl finnas NÅGON kvinna som gör det?) Även jag läser ofta skönlitteratur på det viset. Jag bestämmer mig för vad som är trovärdigt och inte trovärdigt, och jag intalar mig själv att det baseras på det som står i ”texten”, men uppriktigt sagt handlar det nog mindre om texten och mer om mina förväntningar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons