Annons
X
Annons
X

Arne Melberg: Verkligheten har kommit ikapp Kafka

I sin biografi över Franz Kafka, som täcker in allt från författarens ­matvanor och sexliv till samhällskonflikterna i hans samtid, lyckas Reiner Stach blåsa nytt liv i ikonen. Biografin visar samtidigt att ­Kafkas litterära värld är nästan obehagligt lik vår egen.

Franz Kafka (1883-1924).
Franz Kafka (1883-1924). Foto: IBL

På denna sida kunde man för inte så länge sedan läsa en presentation av den engelske biografimästaren ­Richard Holmes. Till hans synpunkter på genren hörde att den skulle vara typiskt brittisk, lika typisk som puben och fotbollen. Det har han säkert rätt i: ingenstans skrivs så många biografier som i England, där man till och med skapat beteckningen bio-trash som kategori för avarterna. Men jag misstänker att det är med den engelska biografin som med fotbollen: den är överreklamerad. Jag är nu ingen storkonsument av biografier men jag läser förstås sådant som verkar viktigt för mina litterära intressen. Jag har läst utmärkta engelska biografier, men de som varit minnesvärt förnyande har sällan varit engelska. Och nu har jag tagit mig igenom en tysk biografi som sätter en ny och svårslagbar standard för hela genren: Reiner Stach om Kafka.

Det handlar om tre bastanta volymer om sammanlagt uppåt 2000 sidor – ”Die Jahre der Entscheidungen” (2002), ”Die Jahre der Erkenntnis” (2008) och Die frühen Jahre” (2014), samtliga på S Fischer Verlag (alla delar finns sedan i vintras även i engelsk översättning). Först undrar man hur det kan gå till att fylla så många sidor med biografisk information om Kafkas korta och händelsefattiga liv, dessutom ett liv som redan tidigare varit utforskat och omskrivet i minsta detalj. Jag är ingen Kafkaexpert och har bara fragmentarisk kunskap om den enorma litteraturen om Kafka, men jag vågar nog påstå att Stach knappast upptäckt några nya sensationer. Men jag skulle ändå tro att han fördjupar våra ­invanda perspektiv på den författare som blivit en ikon i den moderna litteraturhistorien. Och det gör han genom att inte nöja sig med att skriva personhistoria, utan därtill sätter han in personen Franz Kafka i en omfattande kulturhistoria.

Ingen biograf kan strunta i den litterära eller ­politiska eller sociala kontexten, men Stach gör mer än så: med ett myller av detaljer, som han ändå ­presenterar överskådligt, får vi veta allt man kan tänkas vilja veta om Kafkas liv som tyskspråkig jude i Prag, där den tjeckiska nationalismen ofta hade antisemitiska inslag; om Kafkas liv i familjen med den dominerande fadern, den ömmande modern och de tre systrarna; om Kafkas yrkesverksamhet som duglig försäkringsjurist; om Prag som konunga­riket Böhmens huvudstad i det Österrikiska kejsardömet – fram till kejsardömets fall 1918. Om första världskrigets inledande nationalistiska yra, snart följd av frustrationer, ekonomiska restriktioner, hungersnöd. Om Kafkas vurm för naturläkemedel, hans vegetarianism – inklusive hur länge han tuggade maten – hans flitiga gymnastikövningar och hans simmande, hans sovvanor, hans tuberkulos, hans många sanatorieuppehåll, hans sexliv, eller snarare bristen på sexliv.

Annons
X

Så får vi förstås veta allt som man kan tänkas vilja veta om hans litterära försök och hans litterära kontakter, inklusive ett utförligt porträtt av vännen Max Brod, själv författare och något av en impressario för Kafka. Brod tog vara på hans litterära kvarlåtenskap, redigerade fram det som vi lärt känna som Kafkas tre romaner: ”Amerika”, ”Processen”, ”Slottet” (”Amerika” var Brods titel, Kafka tänkte sig ”Den försvunne”). Och ingen av dessa ”romaner” fullbordades av Kafka, som bara ville bevara det han kände sig färdig och nöjd med. Stach räknar till 350 sidor fullbordad text: det handlar om de noveller som Kafka själv godkände för publicering. Därutöver finns tio gånger så många sidor av utkast och fragment och dagböcker och brev. Därutöver har det funnits mycket mer: men Kafka förstörde själv en hel del, inte bara sådant han inte var nöjd med utan också de många brev han fick från sina flickvänner. Själv var han en kolossal brevskrivare som verkade föredra brevet som umgängesform med sina kvinnor.

Reiner Stach. Foto: IBL

Stach betonar att det inte råder någon tydlig ­boskillnad mellan litterära fragment, dagboksnotiser och brev, snarare ett kontinuum däremellan, ett slags fantasins blodomlopp. (Allt finns numera på svenska i tillförlitliga utgåvor tack vare förlaget Bakhåll och översättarna Hans Blomqvist och Erik Ågren). De dagböcker som finns bevarade startade 1911 och bildar vad Stach kallar en Vorhof till den egentligare litteraturen: en förstuga, en entré, där Kafka testade sina idéer, formulerade utkast. Det som han godtog och släppte in från entrén till sitt litteraturhus skulle vara perfekt, avrundat, färdigt. Och det skulle helst ha tillkommit i ett svep: som novellen ”Domen”, skriven under en lång natt i september 1912.

Kafka skrev kontinuerligt dagböcker och brev; men det vi känner som hans litteratur skrev han i korta perioder av inspiration. Hösten 1914 skrev han större delen av det vi känner som ”Processen”, plus ett kapitel i ”Den försvunne” samt novellen ”I staffkolonin”. Allt så att säga samtidigt. Han skrev raskt början och slutet på ”Processen”, började sedan skissa på allt det som skulle fylla upp däremellan. Det blev en bunt utkast som han efter ett tag gav upp och lämnade över till vännen Brod. ”Slottet” kom till i början av 20-talet; Kafka var nu lungsjuk och tog in på ett sanatorium där han återigen skrev början och slut och sedan försökte fylla ut med fragmentariska episoder. Fragmentet och utkastet är Kafkas viktigaste litterära former.

”Slottet” är unik i Kafkas produktion på så vis att den innehåller sexscener. Stach gissar att han kom igång efter en natt på bordell och konstaterar att sex här blir sinnebilden för människans främlingskap i världen. Stach behandlar utförligt Kafkas ­förhållande till kvinnor: den femåriga förbindelsen till Felice, inklusive två förlovningar, massor av brev och sammanlagt ett lyckat möte, utnämnt till ­”undret i Marienbad”. Så Julie, Milena, Dora … alla judiska flickor utom Milena, som till skillnad från de andra var intellektuell, frigjord och dessutom gift. Stach misstänker att det var en lättnad för Kafka att hon var gift: då hade han giltiga skäl att nöja sig med brev och hålla sig undan den fysiska intimiteten. På samma sätt får man ett intryck av att hans tuberkulos, som blev tydlig 1917, var en lättnad eftersom den gav honom giltiga skäl att avbryta ­förbindelsen till Felice, att slippa tänka äktenskap. Bara med Dora verkar han levt någorlunda harmoniskt: det var hans sista år 1923-24, hon en ung, östjudisk omsorgsperson, han en intellektuell, väst­judisk vårdbehövande – en perfekt kombination! De hyrde rum och drog sig fram i hyperinflationens Berlin. Om hon också övernattade förblir oklart.

Stach redovisar förstås i stor detalj Kafkas litterära umgänge i Prag och hans omfattande läsning: under perioden med ”Processen” läser han Strindberg, ”inte för att läsa honom utan för att vila vid hans bröst”, han läser Kierkegaard, som då var ny­översatt, särskilt ”Fruktan och bävan”, Hamsuns ”Markens gröda”, som föranleder kommentaren att ”kvinnorna förstör allt”. Men han läser också hela livet reseskildringar, gärna om indianer och eskimåer. Dickens ”David Copperfield” inspirerade ”Den försvunne”; och viktigast av alla var ändå Heinrich von Kleist.

Stach konstaterar också att mycket av det som var centralt i Kafkas liv verkar helt borta från hans litterära texter: världs­kriget, jobbet, judendomen, hans aldrig sviktande intresse för naturläkedom. Men han påvisar också att allt detta är bara skenbart borta: i själva verket finns allting där, omvandlat. Med jobbet var det ungefär som med den samtidige portugisen Fernando Pessoa, också han en ämbetsman som inte skriver ett ord om sitt ämbete men vars produktion ändå verkar kretsa kring det mentala tillstånd som skapats av just ämbetet.

Kafkas fascinerades av judendomen, särskilt de östjudar som han träffade i några teatersällskap i Prag och som sedan, under kriget, kom som fattiga flyktingar. Och han tog förstås intryck av de anti­semitiska utbrott som manifesterades direkt utanför familjens bostad några gånger. Kanske kan man läsa hans allra sista text om sångerskan Josefine och ”mössens folk” som ett slags allegori över ­judarna. Och där han antyder sig själv som den förstummade sångerskan: tuberkulosen hade slagit sig på struphuvudet och han kunde knappt tala. ­”Josefine” är ju inte långt från ”Josef” – huvudperson i ”Processen” – och för en invånare i kejsardömet Österrike, där regenten i mer än 60 år hetat Franz Joseph, så hörde förstås ”Josef” ihop med Franz och antydde därmed Franz Kafka.

I själva verket gör Kafka sig själv till litteratur på flera sätt: kavka är tjeckiska för kaja och det flyger åtskilliga kajor genom hans texter. Ett av hans mest suggestiva fragment handlar om jägaren Gracchus, som varken riktigt lever eller är riktigt död. Den ­antydda berättelsen försiggår i italienska Riva, där Kafka hade varit några gånger; och gracchio på italienska är förstås en kaja. Likaså Felice Bauer: bara några veckor efter att de först mötts skriver han ”Domen”, där kvinnan har initialerna FB. Liksom den besvärliga grannkvinnan i ”Processen”: Fräulein Bürstner.

Kafka gör sig själv och sin värld till litteratur. Han konstaterar i ett berömt brev att han inte är ­intresserad av litteratur, utan att han är litteratur. Stach konstaterar att han redan tidigt verkar ha ­bestämt sig för att låta livet utvandra till litteraturen och att han fullföljer detta med stor konsekvens. Med sitt monumentala verk ser Stach till att får vi veta mer om den värld som han omvandlar och hur förvandlingen egentligen har gått till. Ja, det känns som om vi fått veta allt som finns att veta. Och vi leds till ett märkligt slutresultat: den lämnade ­världen har just inga likheter med vår värld, den är för alltid borta. Men Kafkas litterära värld är nästan obehagligt lik vår värld; kanske var hans livsfient­liga omvandlingsverksamhet en förutsättning för resultatet: en litteratur som lever.

Annons

Franz Kafka (1883-1924).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Reiner Stach.

Foto: IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X