Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Daniel Sandström: Verkligheten är mer upprörande än dikten

(uppdaterad)

Verkligheten överträffar alltid dikten.

Det är en klyscha, men den som läser Claudia Roth Pierponts nya biografi om Philip Roth, ”Roth unbound. A writer and his books”, kommer att finna ett skräckinjagande exempel på att just den klyschan kan vara sann.

1971 skrev Roth en roman om Richard Nixon och hans administration. Satiren ”Our gang”, som på svenska fick heta ”Vårat gäng”, var Roths försök att gestalta sin frustration över Nixon och Vietnamkriget. Presidenten i romanen heter Trick E. Dixon, hans företrädare kallas Lyin’ B Johnson. Det fanns ingen risk att någon missade poängen.

Annons
X

Tvärtom, får man nog säga.

Nixon bandade allt som sades i Vita huset, vilket senare kom att användas mot honom när inbrottet i Watergate avslöjades. Och Pierpont kan med hjälp av de bevarade banden visa att Nixon och hans stabschef H R Haldeman, en av huvudpersonerna i härvan kring Watergate, diskuterade Roths bok mycket ingående.

Följande konversation från den 3 november 1971 utspelar sig efter att presidenten blivit informerad om Roths uppmärksammade roman:

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nixon: Roth är förstås en jude.

    Haldeman: Oh ja, han är briljant på ett sjukt sätt.

    Nixon: Jag vet.

    Haldeman: Allt han har skrivit är sjukt.

    Nixon: Mycket av detta kan vändas till vår fördel. Det antisemitiska kan, jag hatar att säga det, men det kan vara till hjälp för oss.

    Haldeman: Det finns många fler antisemiter än det finns judar, och antisemiterna är generellt på vår sida och judarna är definitivt inte det.

    Hade Roth skrivit en liknande dialog i sin satir om Nixon hade det förstås blivit ramaskri. Piermont konstaterar att Nixons diskussion med Haldeman är ett klassiskt exempel på när verkligheten slår dikten, scenen är satirisk i sig själv. Med sin paranoida antisemitism och hämningslösa bunkermentalitet utmanar samtalet vår fantasi, idag låter det som en parodi på Hitler-filmen ”Undergången”. Hade det inte varit så vidrigt hade man bara skrattat åt det.

    Roth formulerade själv liknande tankar redan 1961, då han i en artikel beskrev Nixons agerande under valkampanjen 1960. Nixon, menade Roth, var endast trovärdig som en figur hämtad ur en litterär satir, så osannolik att Roth sade sig bli professionellt avundsjuk på verkligheten. Han önskade att han själv kunnat skapa något lika häpnadsväckande.

    Det är författarens sätt att säga att han egentligen vill kontrollera verkligheten, bemästra den, för att den är svår att uthärda. Satiren är i den meningen ett uttryck för sorg och ilska över sakernas tillstånd, känslor som måste kanaliseras som text, för att inte vanmakten ska ta över.

    Det fanns kritiker som menade att Roth med ”Our gang” hade skrivit en smaklös bok. Roths svar var tydligt: att be satirikern vara smakfull är som att be en kärleksdiktare att inte vara personlig. Och det är verkligheten som är upprörande och smaklös, inte satiren, löd Roths slutsats.

    Han har en viktig poäng: alldeles för ofta blir vi upprörda över konstnärliga uttryck och debatter, snarare än över verkligheten i sig.

    Den gångna veckan har erbjudit oss ett klockrent exempel på detta. Jag tänker på den omtalade incident då NRK klippte bort en minut från ”Skavlan”, när komikern Özz Nujen ifrågasatte hur man talar om romer i dagens Norge.

    Kritiken blev för mycket för NRK, som tyckte att politikerna skulle skyddas från de hårda orden.

    Antiziganismen, nu så utbredd och accepterad i Europa, är tydligen inte upprörande, men några hårda frågor från en ståuppkomiker till en toppolitiker var alltså över gränsen? Inte ens en mycket skicklig författare hade kunnat göra en sådan händelse trovärdig, eftersom den utmanar vår föreställningsförmåga om vad som kan ske och inte ske i en demokrati.

    Samtidigt är det symptomatiskt att det blir mer diskussion om ett tv-program än om romernas situation. Den senaste månaden har vi sett så många bevis på att antiziganismen blivit en självklar del av den europeiska vardagen.

    I Tjeckien varnar säkerhetspolisen nu för att den högerextrema antiziganismen i landet blir alltmer radikal, och SvD har berättat om hur romerna blivit en legitim slagpåse i valrörelsen. Detta i ett land där nazisterna närapå utplånade alla romer under andra världskriget. Med undantag för president Milos Zeman tiger politikerna, av populistiska skäl.

    Vi ser liknande tendenser i Frankrike, Norge, Italien, Ungern och Rumänien. Det är varianter på samma politiska cynism som Nixon och Haldeman gav uttryck för:
    Det finns många fler antiziganister än det finns romer, och antiziganisterna är på vår sida.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X