Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

Per Kesselmar, ”Shine” Verk med drag av minimalism och popkonst

Att arbeta med det stramt monokroma, med reduktion och repetition, är konstnärliga praktiker som fortfarande fascinerar. Dan Backman ser verk som för tankarna till såväl meditation som absurd poesi.

Per Kesselmar i ateljén med verk till utställningen ”Shine”.
Per Kesselmar i ateljén med verk till utställningen ”Shine”. Foto: Galleri Fagerstedt
Vårens konstutställningar 2017

Per Kesselmar, ”Shine”

Genre
Måleri
Var
Galleri Fagerstedt, Hälsingegatan 18

TOM 1 april

Monokromen har utgjort ett starkt spår i konsthistorien alltsedan Kazimir Malevitj ställde ut den idag ikoniska målningen ”Svart kvadrat” i Petrograd 1915. Utställningen ”Den monokroma symfonin” på Artipelag uppmärksammade detta 2015, hundra år senare, med en genomgång av det enfärgade såväl i samtida konst som i mode och design.

Per Kesselmar hör till de svenska konstnärer som mest konsekvent arbetat med monokromen. Han var märkligt nog inte med på Artipelag men är nu aktuell med en utställning på Galleri Fagerstedt.

Kesselmars färg är vitt. Eller rättre sagt: slutresultatet är vitt trots att han blandar det vita med andra färger. I detta ansluter han sig såväl till Malevitjs ”vitt på vitt”-målningar som Robert Rymans livslånga utforskande av det vita. Kesselmar är dock både strängare och subtilare än Ryman och ligger lika nära en konstnär som James Turrell i sitt utforskande av ljus och perception.

Annons
X

Hans metod är att blanda vitt med olika färger direkt på metallplåtar. Genom att omsorgsfullt rolla ut oljefärgen i transparenta lager skapas en mjölkigt skimrande yta som omväxlande kan tyckas röra sig inåt och utåt. Ibland är det som att titta in i en korridor med en ljus öppning, ungefär som skildringar av dödsögonblicket. Ibland bildas en rektangulär lite mörkare form mot mitten, som om någon fotograferat en Malevitj-målning och både överexponerat och glömt att ställa in skärpan.

Mot kanterna kan man se de olika lagren av vitt och en bit av plåten som lämnats omålad. Det blir som en ram.

Med på utställningen finns också den typ av lite lekfullare verk där konstnären förvillar betraktaren med en målad skugga på galleriväggen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är subtilt och meditativt minimalistiskt alltsammans, nästan som en viskning, men jag kan inte se att Kesselmar kommer med några direkt nya insikter eller påståenden. Det är inte heller nödvändigt. Däremot kan jag tycka att målningar med ett så lågmält uttryck kräver mer avskalade och spatiösa rum än vad lilla Galleri Fagerstedt kan erbjuda.

    Florian Slotawa, ”SG.08”, 2017, diskmaskin, soptunnor, cellplast. Installationsvy på Nordenhake. Foto: Carl Henrik Tillberg/Nordenhake

    Florian Slotawa jobbar också med reduktion och repetition. Den tyske konstnären är friare i sitt uttryck än Per Kesselmar, men hans strängt komponerade skulpturer kan ändå sägas ha ett minimalistiskt drag bakom sitt delvis färgglada yttre.

    Slotawa ägnar sig åt ett torrt men konstfullt sammanfoganda av redan fabricerade objekt, fråntagna sin ursprungliga funktion. Det kan vara diskmaskiner från Ikea, cellplastskivor och mobila svarta soptunnor. Det kan också vara sprayfärgsburkar stående på keramiska vaser och plaströr stående på tejprullar. Eller lampor (utan skärm) och trimmers liggande i små klädställningar.

    Till viss del påminner det om Michael Johanssons staplande av möbler, maskiner, madrasser – i princip vad som helst – till sammanhållna former som på olika sätt relaterar till de rum de visas i. Men Slotawa är inte lika maniskt pusslande – och därmed lite tråkigare.

    Det finns drag av popkonst, fast utan den där glada 60-talsandan, samtidigt som Marcel Duchamps ready-mades spökar i bakgrunden. Men Slotawas skulpturer – eller ska vi kalla det assemblage? – tycks sakna de mystiska och filosofiska bottnar som utgjorde en så stor del av Duchamps verk och konstnärsskap.

    Inte heller Slotawa har något radikalt nytt att komma med. Bäst är han i de fem verk som formsäkert och varierat sammanställts av diskmaskiner, cellplast och soptunnor. De skulle kunna vara slumpmässigt staplade i ett butikslager för vitvaror men i gallerirummet blir de till absurt poetiska skulpturer.

    Annons
    Annons
    X

    Per Kesselmar i ateljén med verk till utställningen ”Shine”.

    Foto: Galleri Fagerstedt Bild 1 av 2

    Florian Slotawa, ”SG.08”, 2017, diskmaskin, soptunnor, cellplast. Installationsvy på Nordenhake.

    Foto: Carl Henrik Tillberg/Nordenhake Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X