Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Aeneiden Vergilius verk väcker sinnena

(uppdaterad)

Aeneiden

Författare
Genre
Poesi
Förlag
Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 395 s

I litteraturen upptar romaren Vergilius, i egenskap av klassiker, en nästan orimligt stor plats. Han går inte att tänka bort. Och tolkningen av hans verk har genom den så kallade civilisationsprocessen omväxlande varit politisk, moralistisk, romantiserande. Men vad ska vi med våra klassiker till? Vem utnämner en klassiker, och på vilka grunder? Varje gång man konfronterar ett verk som gör anspråk på epitetet klassiker bör sådana frågor hållas aktuella.

Att begapa tempelruiner kring Medelhavet ger förvisso en känsla av det antika Roms storhet, men det är längs gränderna i Ostia och Pompeji man kommer antiken närmast, bland bakugnar, badinrättningar och bordellklotter. Det är där, och i den rika latinska litteraturen, man lär känna de människor som levde i Romarriket – detta brutala imperium med oanständiga maktanspråk på territorier, naturtillgångar och människors frihet. Gunnar Ekelöf skrev en gång: ”Antiken, i varje fall den romerska, var ju en tid som politiskt och mänskligt står oss så nära att vi på något sätt borde legitimera den, söka ett omedelbarare förhållande till den.” En väg att gå kan vara litteraturen.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vergilius hexameterdikt ”Aeneiden” återger i tolv sånger hur trojanen Aeneas, på flykt från ett brinnande Troja, efter långa irrfärder slutligen når Latium och där lägger grunden för det romerska riket. Bakom sig har Aeneas och hans flotta bokstavligen en Medelhavsodyssé med strider, kärlekstrassel och besök i underjorden – allt medan den överbefolkade romerska mytologins gestalter smider ränker och arrangerar olägliga stormar. Gudanamnsfrossan kan få en nutida läsare att krokna redan i första sången, men den som framhärdar blir rikligt belönad.

    Annons
    X

    Vergilius hörde till den intellektuella kretsen kring kejsar Augustus, och åtnjöt under vissa villkor ett benäget bistånd från självaste Maecenas. Furstesmicker tycks ha passat honom, och ”Aeneiden” bär beställningsverkets alla kännetecken. Att dikten skulle bli ett romerskt nationalepos tycks inskrivet i planen redan från början.

    Vid sin död år 19 före Kristus arbetade Vergilius som bäst med sitt livsverk. Enligt en levnadstecknare hade han för vana att inleda morgnarna på sin lantegendom med att diktera några rader, för att sedan under dagens lopp finputsa sina formuleringar – ”liksom björnhonan slickar sina ungar”. Vad vi har att förhålla oss till är alltså ett ofullbordat verk, bitvis resultatet av en perfektionists estetiska vankelmod.

    Manuskriptet lär ha räddats till eftervärlden genom Augustus försorg, som vägrade lyda författarens önskan att det oputsade verket skulle brännas. Från latinet har sedan Vergilius med tiden letat sig ut till olika språkområden, bland annat det svenska. Bokförlaget Natur och kultur har nu återutgivit Ingvar Björkesons tolkning från 1988, med Bengt Holmqvists inledning och de omfattande kommentarerna oantastade. Just så bör ett bokförlag förvalta sina äldre titlar.

    Vergilius har lästs och kommenterats i över tvåtusen år, och redan i kraft av denna envisa överlevnad kunde man anse klassikerstatusen befäst. Även om författarens ställning sällan varit hotad, har hans inflytande varierat i styrka. Under medeltiden stod han särskilt högt i kurs, sedan kristna läsare i en av hans ekloger funnit några förment profetiska rader om en viss frälsare.

    Vergilius blev sedermera Dantes vägvisare, Petrarca beundrade honom djupt, hos Montaigne åberopas han flitigt, och efter en tillfällig svacka under romantiken upphöjdes han i slutgiltiga tonfall av smakdomaren TS Eliot, som i sin magistrala essä ”What is a classic?” från 1944 underströk Vergilius centrala ställning. Eliot tvekar inte att utnämna honom till ”hela Europas klassiker”. Det är stora ord, till och med för att komma från en ordförande i det högbrynta Virgil Society.

    Vad som framstår som så sympatiskt med Vergilius är hans medkänsla med de människor han skildrar. Tydligast kanske i det psykologiskt skarpa porträttet av Dido, Karthagos drottning, vilken går under av kärlek till den pliktuppfyllande Aeneas, som sviker henne och väcker ett berättigat raseri.

    Och hur subtilt gestaltas inte osäkerheten hos den melankoliske Aeneas, när han i åttonde sången står inför en serie svåra beslut: ”Så var läget i Latien nu. Den troiske hjälten / iakttar allt; på ett hav av bekymmer ser han sig driva, / flackar med irrande tanke hit och dit, från det ena / uppslaget till det andra, och letar förtvivlat en lösning / – som från ett kopparkärl ett darrande blänk i dess vatten, / speglande solens glans eller månens lysande skiva / fladdrande kastas upp och dansar i hörn och på väggar, / sen tar ett blixtsnabbt språng och träffar takets kassetter.”

    Hos Vergilius finns överallt en häpnadsväckande konkretion, vilken gör att läsarens sinnen skärps och man vaknar till. Lyfter man sedan blicken ser man andra saker. Eller gamla saker på ett nytt sätt; som att kliva av en landsvägsbuss och finna vägrenen sjudande av liv.

    På det personliga planet erhåller en klassiker sin verkliga status först vid den kritiska och långsamma omläsningen, och ett verk som ”Aeneiden” blir angeläget endast om det visar sig förmöget att tala genom tidens schakt, på något sätt ingripa i ens liv.

    Magnus Halldin

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X