Venedig längtar tillbaka

Under strecket
Publicerad
Annons

51:a Venedigbiennalen
Giardini och Arsenale
Venedig

”Full fart bakåt”, sa någon jag träffade i en sammanfattande kommentar om årets Venedigbiennal. Till stora delar är det en nostalgisk, tillbakablickande utställning som lyfter fram konstnärer som kom fram på konstscenen under 1980- och 90-talen eller ännu tidigare.
Den är sparsmakad, städad och prydlig till skillnad från den förra som var kaotisk och ogallrad. Och den tycks svara mot en längtan efter att konsten skall återgå till det ”normala” igen efter de senaste årens överdrifter i tung socialkritisk konst och knaggliga dokumentära videoverk.
Den här biennalen fullkomligt exploderar i färg och form och betonar det visuella och sinnliga. Flera verk strävar dessutom mot allkonstverket och stimulerar förutom synen även luktsinnet, hörseln och känseln. Fast kanske inte intellektet i lika hög grad.
Men en nostalgisk längtan efter hur konst var förr behöver inte bottna i estetisk konservatism. Det kan också vara ett trötthetstecken - man har inte orkat
formulera en nyordning. Vi har till leda sett konst som betraktaren avnjuter (nåja) i hörlurar framför tevemonitorer med tillhörande tjocka luntor som beskriver politiskt korrekta projekt utförda i någon invandrarförort i Frankrike (eller motsvarande). Vi minns svettiga och unkna videosalonger där långa oredigerade videofilmer visas och där man i bästa fall kan sitta med benen i kors på en kudde på golvet.
Nu har båsen rivits. Videoverken visas på storskärm i samma rum som andra konstnärers verk. De är mer som visuella flöden än något man förväntas sätta sig in i. Och de retroaktiva inslagen är placerade i utställningen mer som underlag för en diskussion kring skilda konstnärliga uttryck än som normativa exempel på god konst.
Det råder ingen tvekan om att det är mångfalden av medier och uttryck som premieras. Idag är det traditionella konstobjektet lika gångbart som till exempel tysken Tino Seghals immateriella verk (se SvD 11/6). Vad som skulle vara framåtblickande och början till något nytt vet nog
ännu ingen riktigt vilket leder till pluralism och nostalgiska återblickar.
Två kuratorer från Spanien, båda kvinnor, har stått bakom var sin tongivande utställning. María de Corral har gjort en utställning hon kallat The Experience of Art i italienska paviljongen, den äldre huvudbyggnaden i Giardini som är det ursprungliga biennalområdet. Det är den mest retrospektiva av de båda.
Ambitionen har varit att visa upp olika konstnärliga uttryck som lika giltiga för konsten idag, oavsett ålder på konstnären och utan kronologisk ordning. Med det menas att målningar av Francis Bacon kan ställas bredvid fotografier av Thomas Ruff, ett videoverk av Eija-Liisa Ahtila, grafik av Thomas Schütte och en skulptur av Rachel Whiteread. Det är inte generationstillhörigheten, den kulturella hemvisten, ett speciellt tema eller medium som för dem samman utan det faktum att konstverken är som containrar för koncentrerade frågeställningar och erfarenheter.
The Experience of Art fjärmar sig möjligen från den samtida konst som
sätter innehållet före formen och där konsten reduceras till en ”aboutness”, lätt sammanfattningsbar i en projektbeskrivning.
Det vi ser är en återgång till konstverket som en visuell enhet eller en poetisk vision. Det ligger en sympatisk tanke bakom viljan att ställa nyhetsjakt och åldersfixering åt sidan, men är inte resultatet att utställningen endast bekräftar de redan etablerade konstnärskapen? Vad nytt och oprövat visar den fram?
I denna paviljong korades en av årets guldlejonvinnare, tysken Thomas Schütte. Valet var något förvånande eftersom hans figurativa skulpturer och grafiska blad ser ut att tillhöra ett annat sekel. Talar vi om 1800-tal eller möjligen tidigt 1900-tal?
Rosa Martinez har gjort utställningen Always a Little Further i Arsenale som är ett större byggnadskomplex en bit därifrån. Här brukade tidigare den yngre konsten visas, den som ännu inte omfamnats av etablissemanget. Den stökiga och opassande.
Vad vi ser idag är till stora delar konst från olika kulturer utanför den
västerländska. Men allesamman är de gångbara på den internationella, i huvudsak västerländska, konstscenen. Man skulle kunna säga att det är lagom anpassade verk som tillgodoser konstvärldens behov av det främmande och exotiska.
De tar upp frågeställningar som identitet och migration - det vi förväntar oss att konstnärer från icke västerländska kulturer skall ta upp och belysa utifrån ett lokalt perspektiv. Men till formen är de skickligt anpassade efter gällande normer inom den internationella samtidskonsten. Något annat hade inte varit möjligt.
Det finns flera attraktiva och starka verk, bland annat av Shahzia Sikander från Pakistan och Regina José Galindo från Guatemala. Men jag tror att förståelsen för de olika ländernas konstnärliga traditioner och uttrycksmedel lätt går oss förbi.
Ett av de mest radikala verken på biennalen står den rumänska paviljongen för. Själva rummet är tomt så när som på spåren efter de verk som har visats där tidigare. Det är verket European Influenza av konstnären Daniel
Knorr.
Tillsammans med en antologi på drygt 900 sidor med teoretiska texter om den pågående utvidgningen av EU gentemot de forna öststaterna utgör det tomma rummet ett kraftfullt konstnärligt statement, som handlar om Europatanken med dess universella anspråk och den kulturella anpassning som följer. Det handlar om det nya Europa i förhållande till det gamla och om omöjligheten i en gemensam europeisk identitet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons