Recension

Broder Daniel foreverVemodigt vackra bilder av utanförskap

Under strecket
Publicerad
Annons

Det fanns en period i mitt liv, det var nu mycket länge sedan, då hela min tillvaro kretsade kring ett band och dess musik. Denna idag mer eller mindre bortglömda 80-talsgrupp var meningen i mitt liv. På blodigaste, hårdast bultande, allvar. Det som utifrån förmodligen liknade maniererad tonårsfanatism var ett sätt att överleva när jag inte hörde hemma i den futtiga, illvilliga världen runtomkring.

Det är en period jag sällan tänker på numera. Men som jag blir smärtsamt brutalt påmind om när jag ser Broder Daniel forever, denna sällsynt vackra musikfilm som på pricken lyckas förmedla utanförskapets misch-masch av negativa känslor. Men det är samtidigt en lycklig film, om än vemodigt lycklig. För här berättas historien om en man, Henrik Berggren, som aldrig gett efter för omvärldens förakt, alltid stått upp för sina ideal, och vunnit i längden; förvandlats från driftkucku till förebild. Med ödmjukhet och snett leende talar han sina stora ord om Ärlighet och Ensamhet och hur musiken måste vara avtrycket av en själ. Rakryggad går han gatorna fram i sin omisskännliga romantiska utstyrsel – en stark och skör Samuel Taylor Coleridge i en lågprisbutiktät, sjabbig svensk stad år 2008.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons