Maria Küchen:Vem vill väl vara nationalskald?

Finland har Runeberg, Indien Tagore och USA Whitman – diktare som har gett röst åt en hel nations själ. Sverige har många ypperliga poeter men ingen nationalskald; den omhuldade men allt annat än nationalistiske Bruno K Öijer är kanske den som kommer närmast.

Under strecket
Publicerad
Nationalskaldskandidater: Richard Dybeck, Gunnar ­Ekelöf och Bruno K Öijer.

Nationalskaldskandidater: Richard Dybeck, Gunnar ­Ekelöf och Bruno K Öijer.

Foto: Riksarkivet, TT, Lars Pehrson
Annons

Nationalskalder, finns de? Och om de finns, vad är de? Bilden skymtar av en poet som älskas av folket. Nationalskalden betyder något i kraft av sina texter men även som person, som ikon. Kring honom vill ett lands medborgare samlas. Han är en gestalt kring vilken det på gott eller ont står ett särskilt skimmer, men det krävs mer än så.

Hans verk kan nämnas i presens, hans verkan nämns ofta i preteritum. Hans texter läses men själv är han vanligtvis död, åtminstone om han verkade i Västeuropa där grundandet av nationella politiska enheter tillhör det förflutna. I Östeuropa och tredje världen ser det annorlunda ut. Václav Havel (1936–2011), tjeckisk författare och medborgarrättskämpe och så småningom Tjeckiens president, kan ses som en nationalskald verksam i Europa under andra halvan av tjugonde seklet – under och efter kommunismens förtryck när Sovjetunionens lydstater bröt sig loss och upprättade, eller återupp­rättade, en nationell identitet. Strukturella aspekter av den globala politiska historien gör också att ­Pablo Neruda (1904–1973), Chiles nationalskald enligt många, verkade långt senare än Johan Ludvig Runeberg (1804–1877).

Annons
Annons
Annons