Annons
X
Annons
X

Vem ska man tro på om klimatet?

CHANSA INTE MED JORDENS FRAMTID Det är viktigt att skilja på vetenskap och tyckande. I de allra flesta forskares ögon är hypotesen att människan påverkar klimatet den bäst underbyggda. Att chansa på att klimatet ska stabilisera sig självt är inte acceptabelt, skriver Frida Bender och Henning Rodhe, klimatforskare vid Stockholms universitet.

Klimatfrågan angår alla. Det är därför av största vikt att klimatforskningens resultat sprids utanför forskarvärlden. Det är också i hög grad förståeligt att alla vill skaffa sig en nyanserad bild av frågan.

Men klimatdebatten i medierna innehåller röster som går starkt isär. Det gör det svårt för gemene man att bilda sig en uppfattning om var forskningen står idag.

Då är det viktigt att skilja mellan vetenskap och tyckande, mellan vetenskapliga och lekmannamässiga inlägg i debatten.

Annons
X

Det finns många exempel på hur personer som saknar sakkunskap ger sig in i en diskussion som hör hemma i den vetenskapliga litteraturen.

Senast i raden är inlägget på SvD Brännpunkt den 13 oktober, där företrädare för Stockholmsinitiativet (däribland journalisten Åke Ortmark och näringslivsprofilen Per-Olof Eriksson) går till angrepp mot vad de kallar klimathysterin.

De underkänner såväl FN:s klimatpanel IPCC som de modeller som utgör essentiella verktyg i forskningen om klimat och klimatförändringar, och anklagar forskare för att sprida klimatpropaganda. Men dessa artikelförfattares tyckande i klimatfrågan saknar vetenskaplig grund och är därför inte trovärdigt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I höstas gjorde f d SVT-journalisten Elisabeth Höglund under rubriken ”Dags att granska klimatforskarna” (Expressen 18/8) liknande uttalanden om koldioxidutsläpp som modeteori och efterlyste mer medialt utrymme för alternativa hypoteser för att förklara den globala uppvärmningen.

    Höglund förutsätter därmed att den gängse framställningen av klimatfrågan är snedvriden och anser att hon och andra lekmän kan göra bättre värderingar av vetenskapliga argument än de klimatforskare som ”bör granskas”.

    Ovetenskapliga slutsatser kan också dras i motsatt riktning. Det är till exempel inte ovanligt att enstaka väderhändelser, som juli månads värmebölja eller den gångna milda vintern, lyfts fram som tecken på en klimatförändring.

    Man måste vara mycket försiktig med att tolka korta varma perioder inom begränsade områden som en generell trend och därmed ett utslag av växthuseffekten.

    Här har medierna ett ansvar att vara sakliga.

    Vem ska man då tro på när det gäller människans påverkan på klimatet? Ofta citeras FN:s klimatpanel IPCC.

    Generellt är det då en bild av ett växande klimathot som förs fram.

    I ljuset av denna betydande enighet kan det tyckas lockande, inte minst för medierna, att lyfta fram motargument för att ”nyansera bilden”. Men den bild som ges av IPCC anser vi vara i hög grad nyanserad.

    Det mellanstatliga IPCC har som sin uppgift att gå igenom, värdera och sammanfatta den forskning som publiceras inom klimatområdet och att förmedla det rådande kunskapsläget till politiker och allmänhet.

    I den processen ingår många led av rigorös vetenskaplig kontroll. Det som presenteras är det som forskarvärlden i stort kan enas om.

    Enligt IPCC är det mycket sannolikt (mer än 90 procent) att människan genom utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser orsakat den största delen av den uppvärmning på cirka 0,5 grader som jorden upplevt under de senaste 50 åren.

    Om detta råder relativ samstämmighet. Det utrymme som lämnas för tveksamhet gäller knappast själva uppvärmningens existens och storlek.

    Det finns många oberoende observationer, såväl direkta temperaturmätningar som avsmältning av glaciärer och havsisen i Arktis, som styrker den trenden.

    Men när IPCC säger att uppvärmningen till största delen är orsakad av människan baseras det inte på någon helt vattentät bevisning utan framför allt på att grundläggande fysikaliska lagar stöder en sådan tolkning, och att det inte finns någon annan rimligare, naturlig, förklaring än den ökande koldioxidhalten – variation i solinstrålning inkluderad.

    Vi kommer aldrig att kunna bevisa hur klimatsystemet fungerar. Vi arbetar snarare med hypoteser som gäller tills de blir motbevisade och ersatta.

    I våra och de allra flesta klimatforskares ögon är hypotesen att människan påverkar klimatet den rimligaste och bäst underbyggda.

    IPCC:s utsaga är alltså, på vetenskapligt sätt, försiktigt formulerad. Den lämnar utrymme för en vetenskaplig debatt, där forskare diskuterar osäkerheter.

    En sådan debatt ska dock inte ses som stöd för klimatskepticism eller som argument för politisk och samhällelig passivitet.

    Det ligger i klimatfrågans natur att den har en stor vetenskaplig komplexitet. Det är mycket vi inte förstår när det gäller klimatsystemet.

    Men för oss är det ändå klart att vi vet tillräckligt för att ta problemet på största allvar.

    Den tröghet som finns i såväl klimatsystemet som i samhällets sätt att fungera gör att vi inte kan vänta med åtgärder till dess att vi vet hur det går.

    Om vi gör det kan det vara för sent.

    Därför anser vi att långtgående åtgärder under de närmaste åren för att begränsa utsläppen av växthusgaser är nödvändiga – trots osäkerheterna.

    FRIDA BENDER

    doktorand

    Verksamma vid Meteorologiska institutionen, Bert Bolincentret för klimatforskning, Stockholms universitet.

    HENNING RODHE

    professor

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X