Vem håller måttet för Socialdemokraterna?

Turerna kring Omar Mustafa illustrerar på ett pinsamt sätt det svenska samhällets ambivalenta förhållande till muslimer. Om det är möjligt att vara både socialdemokrat och muslim beror i hög grad på vad Socialdemokraterna betraktar som kärnan i sin ideologi, skriver forskaren Kjell Magnusson.

Under strecket
Publicerad

Omar Mustafa redogjorde för sin version av vad som hände när han avgick från Socialdemokraternas partistyrelse vid en pressträff i Stockholm på tisdagen.

Foto: JONAS EKSTRÖMER/SCANPIX
Annons

Det finns några aspekter i fallet Omar Mustafa som förmodligen är av större vikt än ledande socialdemokraters bristande omdöme, respektive svekfulla beteende. Det som hänt pekar på bristfälliga kunskaper, inkompetens och opportunism. Av minst lika stor betydelse är emellertid affärens vidare innebörd, vad den säger om politikers oförmåga att tala klarspråk och ta ansvar. Framför allt illustreras på ett pinsamt sätt socialdemokratins och det svenska samhällets ambivalenta förhållande till muslimer.

De socialdemokrater som kritiserat partiledningen företräder en till synes mindre opportunistisk hållning. Å ena sidan finns de som hårdnackat försvarar Omar Mustafa och koncentrerar sig på hans oförvitliga personliga karaktär och genuint socialdemokratiska övertygelse. Man undviker dock att gå närmare in på de värderingar hans organisation har gett utrymme åt (
Brännpunkt 16/4). Andra, de religiösa socialdemokraterna, tycks på ytan ha en mer vidsynt inställning som visar förståelse för Mustafas dilemma som muslimsk ledare. I Peter Weideruds artikel
på DN Debatt 16/4 finns emellertid ett synnerligen olustigt inslag som förtjänar att lyftas fram: ”I stället för att se styrkan i att ett muslimskt samfund i Sverige leds av en progressiv socialdemokrat - och därmed kan förändras i det som vi ser som rätt riktning - blockeras vi av att detta samfund inte hunnit lika långt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad.”

Annons
Annons
Annons