Annons
X
Annons
X

Vem bestämmer över konsthistorien

Konsthistorieskrivningen är resultatet av en kraftmätning mellan konstnärer, historiker, kritiker, curatorer samt - inte minst, och allt betydelsefullare - konstsamlare.

Konstliv
Inflytelserika konsttidskriften Artforums decembernummer är fyllt av topplistor sammanställda av konstvärldens potentater.
Inflytelserika konsttidskriften Artforums decembernummer är fyllt av topplistor sammanställda av konstvärldens potentater. Foto: Artforum

Ägnar några timmar av julledigheten åt att bläddra i Artforums decembernummer, där olika potentater presenterar sina favoritutställningar 2016. Hos de amerikanska skribenterna dominerar USA, i synnerhet New York, vilket inte är så konstigt eftersom det är där tidskriften har sitt säte. Men de icke-amerikanska skribenterna imponerar med sin resevilja. Nästan ingen av dem listar fler än två utställningar i samma stad, ens i samma land. Moderna Museets chef Daniel Birnbaum har en tio-i- topplista med utställningar i London, New York (två), Berlin, Paris, Zürich, Washington, Dijon, München och Karlsruhe. Nio städer i fem länder.

Artforums jetset reser både vidsträckt (mest i Väst) och målmedvetet. Det ger en känsla av att vi presenteras för årets verkligt viktiga utställningar. Vad betyder det för kommande historieskrivning? Kommer Artforums urval bidra till att just dessa utställningar och konstnärskap lever kvar i historieböckerna?

Som konstvetare engagerad både i konstutbildningen vid Konstfack och på den konstvetenskapliga institutionen vid Södertörns högskola intresserar jag mig för historieskrivningens mekanismer. För även om det kan verka självklart, att det är just konsthistorikerna som skriver konsthistorien så är saken inte alls så enkel. Historien utgår till stor del från vad som finns dokumenterat och detta bygger ofta på tidens diskussioner. Detta urval speglar i sin tur om vem som har makt att utpeka det viktiga. Artforum förstås bara en röst av många på samtidskonstscenen, men en tung och mäktig sådan. Deras topplistor spelar roll.

Annons
X
Julia Stoschek Collection visar utställningar i Düsseldorf och Berlin. ”Jaguars and electric eels” öppnar 5 februari i lokalen på Leipziger Strasse i Berlin. Foto: Julia Stoschek Collection

Konsthistorieskrivningen är ett resultat av en kamp mellan flera olika krafter och positioner. En ofta förbisedd grupp jämte konstnärer, historiker, kritiker och curatorer är samlarna. Utvecklingen både lokalt och globalt går mot en situation som påminner om hur det länge har varit i USA. Många samlare har så många konstverk att de antingen bygger egna museer för att härbärgera dem, alternativt så donerar eller deponerar de dem på andra museer. I ett sådant skede blir deras ställning på konstscenen allt mer central. De kan köpa, och visa, sådant som statliga museer bara kan drömma om.

Att samlare har en viktig roll för konsten och konstnärerna är ingen nyhet. Mycket av den konst som smyckar våra kyrkor har donatorer utanför kyrkan att tacka för sin existens. När någon finansierar ett konstverk i en kyrka så rymmer denna handling förstås en from förhoppning om att blidka den evige, men det röjer också en vilja till att visa omvärlden var den världsliga makten ligger. Michelangelo är kanske sinnebilden för just denna dubbelhet; mäktiga familjer som della Rovere, Borgia och Medici kämpade på 1500-talet om att få konstnären att göra något för dem, och helst samtidigt avbryta sina åtaganden för konkurrerande familjer.

I allmänhet motiveras troligen mecenater, donatorer och samlare av andra, ofta oegennyttiga drivkrafter. Samlarna är en oundgänglig del av konstfältet och många av dem får alldeles för lite uppskattning för sina insatser. Många konstnärer värdesätter också samlarna för mer än deras pengar; i dem ser finner de ett genuint intresse och kunnande som kan överglänsa såväl kritikers som cutatorers.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Samtidigt ser vi en växande ekonomi kring samtidskonst där rätt satsningar och donationer bokstavligen kan vara lönsamma placeringar. Om ett konstverk eller en samling ställs ut på rätt museum, skrivs om i rätt sammanhang och diskuteras på rätt platser, ja då stiger också det ekonomiska värdet på investerat kapital.

    Den franske sociologen Pierre Bourdieus skilde mellan ekonomiskt och kulturellt kapital. Statliga museer har inköpsbudgetar som ligger långt under många samlares, men de har ett kulturellt kapital som skapats av att de gjort värdefulla utställningar som inte styrs av ekonomiska intressen. Detta gör dem mer trovärdiga än privata intressenter när det gäller att peka ut viktiga konstnärskap.

    Hito Steyerl, ”How not to be seen, A fucking didactic Educational, 2013, visas i utställningen ”The new human på Moderna museet. Foto: Moderna museet

    Här uppstår en klurig balansgång. Moderna Museets utställning ”The New Human” bygger på ett ”nära samarbete” med Julia Stoschek, som för tio år sedan öppnade ett museum i Düsseldorf för sin samling av mestadels video- och installationskonst. Därmed fick Moderna Museet möjlighet att visa verk de knappast har råd att införskaffa själva. Samtidigt bidrar deras kulturella kapital till att likställa Stoscheks samling med vilken museisamling som helst. Därpå fortsätter spiralen. Är utställningen framgångsrik bekräftas detta av kritiker i exempelvis Svenska Dagbladet. Är den riktigt framgångsrik bekräftas detta av giganter som Artforum. Men vem är det som har gjort utställningen betydelsefull? Konstnärerna? Samlaren? Curatorn? Museet? Kritikern? Alla dessa? Ingen av dem?

    Nej, frågan om vem och var de viktigaste utställningarna skapas är ingen enkel sak att reda ut. Vi måste också på fråga vilken roll konstvetenskapen på olika lärosäten spelar. Att skriva uppsatser och avhandlingar är på inget vis någon neutral, frikopplad praktik, utan bidrar till värdeskapandet. Detta blir än tydligare idag, då så många forskare intresserar sig för samtidskonsten.

    Konstnärerna, de som allt ytterst handlar om, har många saker att tänka på om de vill finna sin plats i historieskrivningen. Den amerikanska konstnären Barbara Kruger tacklade problemet i ett av hennes karaktäristiska 80-talsverk. Bredvid en bild av en gaffel med bacon står med vit text på röd botten ”God sends the meat and the devil cooks”.

    Detta citat från 1500-talsförfattaren Thomas Deloney stämmer kanske bättre än vad Kruger någonsin kunnat föreställa sig: De knivskarpa analyserna av olika maktsystem bidrog till att göra hennes konst till en oundgänglig del av postmodernismens konsthistoria. För så fungerar några av historieskrivningens mekanismer. Vem som helst som bläddrar i ett konsthistoriskt översiktsverk finner där en överväldigande homogen skara av vita män vilken avslöjar att historien gärna bekräftar likhet. Men den älskar också dem som gör vad de kan för att undgå systemet.

    Annons
    Annons
    X

    Inflytelserika konsttidskriften Artforums decembernummer är fyllt av topplistor sammanställda av konstvärldens potentater.

    Foto: Artforum Bild 1 av 3

    Julia Stoschek Collection visar utställningar i Düsseldorf och Berlin. ”Jaguars and electric eels” öppnar 5 februari i lokalen på Leipziger Strasse i Berlin.

    Foto: Julia Stoschek Collection Bild 2 av 3

    Hito Steyerl, ”How not to be seen, A fucking didactic Educational, 2013, visas i utställningen ”The new human på Moderna museet.

    Foto: Moderna museet Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X