Annons
X
Annons
X

Börje Ljunggren: Växande oro för Kinas framtidsdrömmar

Trots flera allvarliga olösta konflikter och växande spänningar har Östasien under de senaste decennierna förblivit en relativt fridfull region. Frågan är hur stabiliteten kommer att påverkas av Kinas visioner om ”nationell pånyttfödelse” under Xi Jinpings ledning.

[object Object]
Häromveckan ordnades en antikinesisk manifestation i Hanoi på årsdagen av den kinesiska inmarschen 1979. Foto: Tran Van Minh/AP

Den 17 februari 1979 gick kinesiska trupper in i Vietnam i syfte att ­”bestraffa” grannlandet för dess ”hegemonistiska ambitioner och provokationer utmed gränsen”. I den kinesiska retoriken beskrivs det föga framgångsrika fem veckor långa kriget som ”en förebyggande motattack i självförsvar”. Relationerna mellan de båda länderna bottenfrystes och det skulle dröja mer än ett decennium innan de kunde normaliseras. Så sent som 1987 inträffade en allvarligare väpnad konfrontation.

Mer än 30 000 kinesiska soldater dog eller sårades under det kinesiska anfallet, och de hedras ­årligen för sin heroism i försvaret av fosterlandet.
I Vietnam, däremot, har de som försökt lägga en blomma på den okände soldatens grav hindrats av myndigheterna, som velat undvika att provocera Peking. I år ägde dock antikinesiska protester rum på årsdagen av den kinesiska inmarschen. Kinas alltmer framflyttade positioner i det omtvistade Sydkinesiska havet har väckt starka känslor i Vietnam. Och när Kina anlägger artificiella öar, bygger landningsbanor och installerar missiler ligger det nära till hands att dra paralleller till 1979, och till landets flertusenåriga historia i Kinas slagskugga. Trots Vietnamkriget – då tre miljoner vietnameser fick sätta livet till – ter sig nu ett säkerhetspolitiskt närmande till USA naturligt.

Xiaoming Zhang, strategiforskare vid amerikans­ka Air War College, har i en fascinerande bok, ”Deng Xiaoping’s long war. The military conflict between China and Vietnam, 1979–1991” (The University of North Carolina Press) analyserat bakgrunden till 1979 års kinesiska anfall, det påföljande decenniets gränsincidenter och det förlopp som ledde till en normalisering av denna av historisk misstro präglade relation. Deng Xiaoping, som bara några månader före anfallet befäst sin position som Kinas obestridliga ledare, hade flera bevekelsegrunder. Vietnam hade året innan ingått ett vänskapsavtal med Sovjetunionen, Kinas ärkefiende, och dessutom ­invaderat Kambodja, fördrivit Pot Pot och i Phnom Penh installerat en Hanoi-vänlig regim. Detta var mer än vad Peking kunde tolerera. Dengs beslut att anfalla Vietnam var, konstaterar Zhang, ”baserat på föreställningen att ett anfall på en Sovjetallierad ­tjänade såväl inhemska som internationella kinesiska intressen”. Deng förklarade senare att han såg anfallet ur ett ”globalt strategiskt perspektiv”.

Annons
X

Militära äventyrligheter skulle annars inte prägla de nästan två decennier (1978–1997) under vilka Deng hade ett avgörande inflytande på Kinas utveckling. Hans motto var att Kina skulle hålla en låg profil, ”dölja sin förmåga och bida sin tid”. Det ­gällde att komma ikapp ekonomiskt. Redan på 90-talet före­kom incidenter i Sydkinesiska havet men det skulle dröja till 2010 innan Kinas agerande tydligt antog dagens mer stormaktspräglade karaktär.

**Idag då Kinas växande styrka **och självrättfärdiga agerande väcker allt större oro är det lätt att glömma att Kina trots allt inte varit i krig sedan 1979 – bortsett från smärre gränsincidenter till lands (Vietnam och Indien) och till havs (Vietnam, Filippinerna och Japan). Hela Östasien har upplevt decennier av fred och perioden har med rätta beskrivits som ”Östasiens långa fred” (Timo Kivimäki, ”The long peace of East Asia”, 2014). Konstrasten till de närmast föregående decennierna kunde inte vara större. Under perioden 1946–79 inträffade, ­enligt Uppsala Conflict Data Program, inte mindre än 80 procent av världens alla dödsfall i strid i Öst­asien, med det kinesiska inbördeskriget, Korea­kriget och Vietnamkriget som epokens ojämförligt mest brutala och blodiga krig. Under 80-talet föll andelen till strax över åtta procent och sedan dess har den legat på några få procent. Östasien har trots raden av allvarliga olösta konflikter, växande spänningar i regionen, och Nordkoreas nukleära provokationer, förblivit en region i fred,
i en tid av dramatiskt ökande antal dödsoffer i krig
i andra delar världen.

Kan denna östasiatiska fred bestå? Länge handlade utvecklingen i regionen om ekonomisk tillväxt, med först Japan och sedan Kina som primus motor. Idag sker en förskjutning till ett Östasien med nationalism, territorium och identitet som allt viktigare drivkrafter.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Xi Jinpings lansering, omedelbart ­efter makttillträdet i slutet av 2012, av ”Den kinesiska drömmen” om nationens pånyttfödelse har förstärkt ­denna utveckling. För Xi var tiden mogen att gå bortom Dengs ambitioner. Förbättrade levnadsvillkor för det kinesiska folket förblev ett centralt mål, men Xis allt överskuggande idé handlade om nationens återvunna storhet. Förverkligandet av ”drömmen om ett starkt försvar” var ett huvudtema.

    Xi har visat sig vara en ledare som har bråttom,
    i såväl sin ambition att radikalt stärka sin egen och partiets makt som i ambitionen att markant höja landets internationella profil. Som landets ledare vill han utveckla en unik blandning av ideologiskt präglad partistat och marknad, med partistaten som den givna grundvalen. Makten koncentreras till hans person på bekostnad av angelägen utveckling av trovärdiga institutioner. Samhällets vitalitet hämmas. Bakom Xis självsäkra fasad finns en rädsla för ett förlopp som ska leda till sammanbrott av det slag som drabbade det sovjetiska kommunistpartiet.

    På den internationella arenan har initiativen duggat tätt, med den asiatiska infrastrukturbanken (AIIB) och det spektakulära nya sidenvägsprojektet (OBOR) – tänkt att binda samman Kina med 60 länder och göra landet till en euroasiatisk makt – som flaggskepp. Säkerhetspolitiskt ska Kina proaktivt ”tillvarata de strategiska tillfällen som nu föreligger”.

    En ödets ironi är att Xis alltmer offensiva projicering av Kinas uppgång har ägt rum samtidigt som ekonomin förlorat momentum. Årliga investeringar motsvarande närmare hälften av landets BNP, finansierade genom ohållbar kreditexpansion, har lett till ­extrem överkapacitet inom sektorer som stål och cement, och tillväxten har fallit till den lägsta nivån på 25 år. Hanteringen av oro på börs och valutamarknad har samtidigt skadat det internationella förtroendet för den kinesiska ledningen och väckt frågor om huruvida den verkligen kommer att gå vidare med nödvändiga reformer.

    Sammantaget avtecknar sig en bild av ett Kina vars ambitioner och inre motsägelser skapar osäkerhet om dess framtida agerande. Gemensamt för flertalet scenarier är samtidigt att Kinas globala roll fortsatt kommer att växa och att världen under överskådlig tid kommer att uppleva hur den globala maktbalansen förändras, utan något skönjbart jämviktsläge.

    Någon ny bipolär ordning är det inte fråga om, men relationen mellan USA och Kina framstår, trots Putins desperata vågspel, som vår tids ojämförligt största säkerhetspolitiska utmaning. Hittills har de båda länderna förmått hantera den pågående makt­förskjutningen överraskande väl, och Kinas medverkan i överenskommelsen om Irans kärnteknik, det nära samarbetet under 2015 i klimatfrågan och närmandet vad gäller det nordkoreanska kärn­vapenhotet visar på möjligheterna att gemensamt bidra till lösningar av globala frågor. Relationen umtärks också av en betydande ömsesidigt ekonomiskt beroende. I grunden präglas relationen dock av strategisk misstro av ett slag som kan hanteras men aldrig elimineras. Osäkerheten om den andres strategiska avsikter är kronisk.

    Konkurrensen om inflytande får också alltmer global karaktär. Tydligast är intressemotsättningarna i Östasien, som är Kinas primära intressesfär men också en sfär där stillahavsmakten USA har fundamentala ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen och åtaganden, med ett omfattande allianssystem och försvaret av Taiwan som centrala element. USA:s år 2011 deklarerade ”kantring” mot Asien syftar till att stärka landets närvaro i regionen.

    Centrum i dramat är de närmast olösliga territoriella konflikterna mellan Kina och Japan om Senkaku/Diaoyu-öarna i Östkinesiska havet och mellan Kina och i synnerhet Vietnam och Filippinerna om ögrupper i Sydkinesiska havet. 2012 eskalerade motsättningarna mellan Kina och Japan, men under det senaste året har snarast en viss förbättring skett, samtidigt som misstron och rivaliteten mellan länderna består. I Sydkinesiska havet har Kinas framflyttade positioner och upprepade anspråk på allt territorium innanför dess godtyckliga så kallade ”niostreckslinje” i förening med USA:s fördjupade politiska och marina involvering i området snarare lett till ökade spänningar. Någon lösning går knappast att skönja, men tills vidare ter sig riskerna för större väpnade incidenter trots allt hanterliga.

    Joseph Nye, en av de klokaste amerikanska säkerhetspolitiska bedömarna, konstaterar i sin till omfånget lilla bok ”Is the American century over?” (Polity Press) att Kina med alla dess inre problem har ”många anledningar att visa återhållsamhet”.

    Så är det förvisso. De inre utmaningarna är ­snarast tilltagande och bevarad fred är en grundläggande förutsättning för landets fortsatta modernisering. Inget annat land har dragit så stor nytta av globaliseringen: hundratusentals företag har etablerat sig i Kina, fört in ny teknologi och gjort Kina till en fundamental del av den internationella produktionsordningen. Landet har varje anledning att gå vidare på den vägen. År 2016 är också ett särskilt förpliktigande år då Kina för första gången är ord­förande i G20. För omvärlden ter det sig naturligt att engagera Kina i fördjupat samarbete.

    Kinas uppgång har dock sin egen logik. Landet har kapaciteten att fördjupa eller underminera den östasiatiska fred som tjänat landet, regionen och världen så väl.

    Annons
    Annons
    X

    Häromveckan ordnades en antikinesisk manifestation i Hanoi på årsdagen av den kinesiska inmarschen 1979.

    Foto: Tran Van Minh/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X