Annons
X
Annons
X

”Västs agerande har stärkt den ryska regimen”

Föreställningen om universella värderingar är vacker i sig, men den är också en myt. Som tydligt visats av flyktingkrisen föreligger inte ens inom Europa någon form av gemensamma värderingar. Det skriver professor Stefan Hedlund i en slutreplik om Ryssland och Nato.

Svenska Natodebatten
Foto: Alexander Zemlianichenko/AP

SLUTREPLIK | NATO

Den avslutande frågan måste därmed bli vilka framgångar väst kan anse sig ha vunnit – utöver självtillräcklig moralisk överlägsenhet?

Fabian Linde inleder sin replik på min artikel on Nato med att konstatera att han delar min oro över den eskalerande konflikten mellan Ryssland och Nato. Det är bra. Det innebär att vi kan vara klara över vad som bör placeras i fokus. Det som följer är inte lika bra. Via ett misslyckat försök att konstruera en logisk inkonsistens i min argumentation söker han få det till att jag är en ”apologet för den ryska officiella hållningen”. Det är en grov insinuation, som jag dock inte finner värd att bemöta vidare.

Linde tillskriver mig att ha påstått att värderingar är ovidkommande i relationen mellan Ryssland och väst, och söker därefter höja min bildningsnivå genom att upplysa om att värderingar i själva verket kan gälla som ”något mycket mer grundläggande och djupgående än intressen”. Här slås det in öppna dörrar med besked. Att värderingar spelar en grundläggande roll i framväxten av väl fungerande samhällen är så etablerat inom forskningen att det närmast kan liknas vid multiplikationstabellen.

Annons
X

Min poäng gällde den fara som alltid ligger i att basera praktisk politik på att medborgare faktiskt omfattar de värderingar politiker anser att de skall omfatta. Om det uppstår en diskrepans mellan vad allmänheten faktiskt uppfattar som centralt och vad politikerna anser att de skall uppfatta som centralt, då är det bäddat för allvarliga problem. Det torde räcka med att nämna ordet ”flyktingkris”.

I fallet med relationen mellan Ryssland och väst blir denna fara än mer accentuerad. Redan 1985, i en klassisk kommentar till Helsingforsöverenskommelsen, varnade den amerikanske diplomaten George Kennan för de faror som ligger i att basera utrikespolitik på värderingar. Föreställningen om universella värderingar är vacker i sig, men den är också en myt. Som tydligt visats av flyktingkrisen föreligger inte ens inom Europa någon form av gemensamma värderingar. Allt handlar nu om att värna nationella intressen. De som värnat mest om värderingar – Tyskland och Sverige – är också de som fått betala det högsta priset.

Ukrainas tragedi måste ses mot denna bakgrund. Den fundamentala skillnaden mellan en intressekonflikt och en värderingskonflikt är att intressekonflikter kan lösas via förhandling. En värderingskonflikt innebär definitionsmässigt att ena sidan har rätt och den andra fel.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I fallet Ukraina har den ryska hållningen genomgående varit att det rör sig om just en intressekonflikt, och att förhandling är nödvändig. Hållningen från väst har varit att det är en värderingskonflikt, och att Ryssland inte har någon rätt att lägga sig i. Slutresultatet blev krig och ödeläggelse.

    Svaret från väst blev att införa sanktioner, som aldrig hade minsta utsikt att ändra det ryska uppträdandet. För politiker i väst gav sanktionspolitiken en stark känsla av moralisk överlägsenhet, till ett enormt pris av reducerad handel och ett sammanbrott för hela den europeiska säkerhetsarkitekturen. Nu står vi dessutom inför ett läge där sanktionerna sannolikt kommer att avvecklas, kanske redan nästa år, utan att Kreml har gjort minsta eftergift. Budskapet blir då entydigt – våldsanvändning lönar sig! Det var kanske inte det som var avsikten?

    Avslutningsvis vill jag även kommentera Lindes försök att hävda att Rysslands uppträdande har varit förödande för det egna landet och inte kan anses ha legat i nationens intresse. Det är direkt förvirrat. I något slags objektiv bemärkelse har Putins politik tveklöst varit förödande för det ryska folket. Men vad har det med saken att göra? Vi var väl överens om att det är faran för krig som bör vara i fokus? Som väl de flesta skulle hålla med om styrs Ryssland numera av Putin och en allt trängre krets av likasinnade. Och är det verkligen någon som tror att de anser att det senaste decenniet har varit en serie av misslyckanden?

    Kriget i Georgien satte stopp för utvidgningen av Nato. Man förblir med all säkerhet övertygad om att kriget i Ukraina kommer att leda till ett sammanbrott och en återupprättad roll för Ryssland. Interventionen i Syrien räddade Assad och tvingade amerikanerna till överläggningar, samtidigt som man drog sig ur innan priset blev allt för högt. Och sanktionspolitiken har stärkt regimen, genom att ge vatten på kvarn åt konspirationsteorin om att väst är ute efter att knäcka Ryssland. Opinionsmätningar visar också på ett massivt stöd för regimen.

    Summa summarum är det svårt att tro att Putin och hans män ser annat än framgångar. Den avslutande frågan måste därmed bli vilka framgångar väst kan anse sig ha vunnit – utöver självtillräcklig moralisk överlägsenhet?

    Stefan Hedlund

    professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet

    Stefan Hedlund Foto: Privat
    Annons
    Annons
    X
    Foto: Alexander Zemlianichenko/AP Bild 1 av 2

    Stefan Hedlund

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X