Annons
X
Annons
X

Carl Rudbeck: Vårt gränslösa behov av gränser

Från expanderande imperier till Trumps utlovade mur mot Mexiko – territoriella gränser har fyllt en mängd olika funktioner ­genom historien. En ny bok tittar närmare på uppkomsten och ­utvecklingen av gränserna mellan – och inom – dagens nationalstater.

Drygt 100 mil av gränsen mellan USA och Mexiko har sedan länge staket eller stängsel.
Drygt 100 mil av gränsen mellan USA och Mexiko har sedan länge staket eller stängsel. Foto: Les Stone/IBL

Dagens konsensus bland rättänkande menar att gränser i görligaste mån bör avskaffas. Den som hävdar att det faktiskt kan vara ett av statens viktigaste åligganden att upprätthålla sådana utsätter sig för klander av goda människor. Om staten vill kontrollera och bestämma vem som anländer eller lämnar dess territorium är det närmast ett utslag av ondska. Idag ska vi bygga broar, inte murar, och det oavsett om de avser att stänga inne – som Berlinmuren gjorde – eller stänga ute – som Donald Trumps planerade mur lovar att göra.

Det anses alltså som ett steg i rätt riktning när gränser görs porösa, som skedde med Schengen­avtalet, och ett steg i fel riktning när det blir svårare att korsa dem. Charles S Maier klargör i sin ”Once within borders: Territories of power, wealth, and belonging since 1500” (Harvard University Press) hur gränser har skapats, försvunnit och skapats igen. Det visar sig att makt och rikedom ofta är två sidor av samma mynt – det ena ledde lätt till det ­andra – medan hemortsrätt inte sällan står i bjärt kontrast till dem. Fråga de folk som råkat ut för ­imperialism och kolonialism – om de nu alls har överlevt mötet.

Olika styrelseformer har avlöst varandra och med dem olika syn på vad som är en gräns och vilka syften en sådan kan tjäna. Maiers bok spänner, som titeln anger, över ett halvt årtusende och över hela världen, till och med Arktis och Antarktis får plats i denna svepande geopolitiska översikt.

Annons
X

Det som vi idag uppfattar som naturligt – klart definierade nationalstater med fasta gränser – är visst inte naturligt utan en ganska senkommen konstruktion med en alldeles egen logik som ofta har kolliderat med andra territoriella logiker som ofta i sin tur döljer andra maktpolitiska överväganden.

Maier, som är professor i historia vid Harvard, förankrar sin bok stadigt i ett stort empiriskt material. Han är också öppen för det nya. Michel Foucaults ande svävar över många sidor (vem kan idag skriva om makt utan att ställning till Foucault?) och boken slutar i en analys, nästan en hyllning, av Gilles Deleuze och Félix Guattaris ”Tusen platåer” och deras tankar om en ständigt pågående konflikt mellan ”territorialisering” och ”avterritorialisering”. Som Maier påpekar går det knappast att ­empiriskt bekräfta eller vederlägga Deleuzes och Guattaris teoretiska maskineri; det är snarare begrepp som tillåter oss att fundera utanför de gamla invanda kategorierna.

Flera olika strategier för att bemäktiga sig ett ­område, för att visa vem det tillhör, har förekommit i historien. De befästa gränser som har kännetecknat de senaste seklerna är bara tänkbara mellan de väldefinierade nationalstater som kom att följa ­efter det som Maier kallar ”spaces of empire”. Imperier har vanligen haft luddiga, vaga och oroliga yttre gränser. Det ligger, menar författaren, i imperiets territoriella logik att ständigt expandera; det har ingen naturligt territorium genom ett gemensamt språk, religion ­eller historia. ”Dess utkanter är”, skriver Maier, ­”alltid en orolig zon med våld och motstridiga lagliga anspråk.” Dagens Kina, som bygger konstgjorda och kontroversiella öar, ger syn för sägen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Imperiernas uppgång och fall har givit upphov till mycket teoretiserande: ibland var det ödet eller slumpen, fortuna, som avgjorde, eller så fanns förklaringen i Ibn Khalduns fortfarande användbara tankar om segerrika nomader som förvekligades när de en gång tagit makten.

    Det som binder samman ett land till en nation saknas i imperiet och det kan vara både en svaghet och en styrka. Imperier faller samman men innan de gör det har de ofta visat sig mera toleranta än nationalstater. Det var svårt att likrikta ett vidsträckt imperium med vitt skilda grupper. Ett imperium tillåter minoriteter som skulle komma att förföljas och förtryckas i nationalstatens hägn.

    I Maiers historieskrivning kommer staterna ­efter imperierna. Han har besökt ett museum i Paris där man kan beskåda modeller av franska fästningar från 1600-talet. Dessa fästningar kostade förmögenheter att bygga och hotade en redan hårt ansträngd fransk ekonomi. De spelade ofta en betydande militär roll men också en psykologisk och symbolisk sådan: ”De vittnade om ett begrepps makt, gränsens – den linje som avgränsade kungadömets område.”

    Ofta symboliserade de den absoluta, för att inte säga totalitära, makten. De fanns där inte bara för att avskräcka yttre fiender utan som en maktens synbara och handfasta manifestation som hade till uppgift att hålla folket i schack. Det gäller i högsta grad under det förfärliga 1600­-talet då klimatet försämrades, man talade om ”en liten istid”, pest och missväxt härjade i Europa, krig rasade på många håll. Livet försämrades för de flesta; det var ett sekel av misär och massdöd. Det fanns all anledning för makteliten att se som sitt hus och slå ner folkliga uppror. Revolutioner var det ännu knappast tal om.

    En sak som man lär sig av ”Once witin ­borders” är att gränser inte bara är en mer eller mindre godtycklig linje mellan en nation och en annan. Det uppstod tidigt inre gränser mellan grupper och religioner, och inte minst mellan rika och fattiga. Kung, adel och folk drog åt olika håll. Folket ville ha större del av kakan, adeln ville behålla sina privilegier och kungarna vacklade mellan de båda, ofta genom att spela ut en grupp mot en annan för på så sätt säkra den egna makten.

    Nu kom det således inte bara att handla om yttre gränser utan om gränser inom landet. Maier ägnar många sidor åt lantmäteri (där Sverige var ett föregångsland). Från maktens boningar skickade man ut lantmätare. För att få vad Maier kallar ”en lantlig kapitalism” att fungera var det nödvändigt att dra linjer mellan olika ägare, bestämma gränser. Det borgade för ett mer effektivt utnyttjande av resurserna och, nog ännu viktigare för kungen, att hitta en någorlunda rationell bas för beskattning av marken. Inte undra på att adeln gjorde sitt bästa för att sabotera för lantmätarna eftersom deras verksamhet i det långa loppet och med rätta sågs som ett hot mot frälsets privilegier.

    På flera håll beskattade man marken enligt en schablon. En italiensk ekonom, Carlo Cattaneo, såg omedelbart det fördelaktiga i ett sådant tillvägagångssätt; det kom att innebära att flitiga och ­skickliga bönder och markägare hade intresse av att producera så mycket som möjligt eftersom de fick behålla vinsten av den produkt som överträffade det av staten fastställde schablonvärdet. Lant­mätare är några av den tidigare kapitalismens hjältar. ”Så och du ska skörda”; avgörande för det nya ekonomiska sinnelaget var att skörda mer än man sår. På senare tid har utvecklingsekonomer betonat vikten av lantmäteri i fattiga länder för att kunna ge mark till tidigare egendomslösa bönder på ställen där närmast feodala ägandeformer överlevt.

    Genom den industriella revolutionen skulle det komma nya sätt att projicera makt och konstruera territorier. Det mest synbara var järnvägarna som band samman länder och till och med hela kontinenter – järnvägen mellan USA:s öst- och västkust fullbordades 1869 och celebrerades med en spik av guld när rälserna från öst och väst möttes i Utah. Invanda idéer om tid och plats kullkastades. Marx skrev att järnvägen innebär att tiden förintar ­rummet (Maier erkänner att Marx ord knappast är glasklara).

    Telegrafen skulle med transatlantiska förbindelser också revolutionera kommunikationerna: först människor och sedan idéer färdades nu mycket snabbare än någonsin tidigare. Den tidens kommentariat ”erbjöd samma ohämmade förutsägelser för de omdanande effekterna – kalla det järnvägshajp – som dagens profeter för sociala medier dagligen proklamerar”. Men med en väsentlig skillnad: dagens sociala medier tenderar att undergräva ­statens auktoritet medan 1800-talets uppfinningar enligt Maier tenderade att öka den politiska sfären och makten: järnvägarna blev till exempel snart ett effektivt medel att forsla soldater till krigsfronten eller till folkliga upprorshärdar. Men nog är han en smula naiv när han bortser från hur sociala medier ger den stora staten nya möjligheter att övervaka folket.

    Fram till bara för ett år sedan gick världen, så tycktes det, mot färre gränser och de som fanns blev allt mera porösa. Gränser var något som hörde den gamla nationalstaten till, de hade chauvinistiska över­toner: ”Vid slutet av det andra årtusendet tycktes världens folk snabbt ha gått från en era där nationellt territorium hade varit den mest absoluta av mänskliga institutioner och lojaliteter till en era då de visade sig vara en arkaisk, närmast värdelös princip.” Alla hade blivit kosmopoliter, i alla falla alla som räknades. Det vill säga den elit som träffas i Davos och som anser sig ha ett mandat att bestämma den globala politiska agendan.

    But not so fast, som det visst numera heter också på svenska. Nationalismen lever kvar och, skriver Maier, ”den territoriella instinkten tenderar att vara populistisk, och jag använder inte termen i ned­sättande bemärkelse”. Han ser en utveckling där världen är kluven mellan populister som älskar sitt territorium och kapitalister som inte alls känner sig beroende av det. Nationella solidariteter upplöses och ersätts av professionella intressegemenskaper mellan alltmer kosmopolitiska grupper.

    Den utvecklingen eller förändringen lär ingen kunna stoppa men den är en väg som är fylld av faror, menar Charles Maier. Gränsernas försvarare har helt nyligen åter fått vind i seglen. Territorium, att känna sig hemma på en viss plats, är för många ett slags emotionell referenspunkt. Om vi överger den blir vi eller åtminstone några av oss kanske mera kosmopolitiska men samtidigt öppnar det dörren på vid gavel för mer primitiva lojaliteter som etnicitet och religion.

    Annons

    Drygt 100 mil av gränsen mellan USA och Mexiko har sedan länge staket eller stängsel.

    Foto: Les Stone/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X